30 okt – 1 nov Härliga dagar i Airlie

Ärligt talat, Airlie Beach är inte riktigt så härligt som namnet antyder. Det finns till exempel ingen strand som är något att ha. Men när solen tittade fram och gatorna började leva kändes byn riktigt trevlig. Här finns det få bofasta och väldigt många besökare från världens alla hörn. De flesta är förstås unga backpackers, men inte uteslutande. Här finns folk i alla åldrar.

Vi bestämde oss för att ta det riktigt lugnt och bara ta tillvara bekvämligheten på vårt charmlösa men ändamålsenliga motellrum. Men på lördagskvällen rustade byn till Halloween-fest och vi beslutade att slå rekord i att stanna uppe sent. Vi, eller kanske var det mest jag, klädde ut oss efter bästa förmåga och gav oss ut på  stan bland berusade djävlar och häxor.

Jag klädde nog ut mig efter bästa förmåga också, men alla har ju inte med sig en Marie Antoinette-klänning på backpackersemestern… – Peter

Jag blev lite beklämd av att se så många unga flickor så berusade, men vartefter kvällen led så lyckades jag skaka av mig bekymren med hjälp av champagne. När vi kom hem tittade vi stolt på klockan: HALV TOLV! Värsta partylejonen!

Vattenskoter igen

Efter vår provtur på vattenskoter i Noosa hade vi fått blodad tand, och när äventyrslusten började rycka i oss bokade vi en vattenskoterutflykt till krokodilernas mangroveträsk. Vi var en liten grupp bestående av mig och Peter, vår utflyktsledare Steve samt Mark och Laura från England. Dagen blev fartfylld och full av salta skratt. Peter och jag turades om att köra (men det är visst bara jag som fastnat på bild när jag körde).

Färden gick emellanåt upp i floder kantade av oändliga mangroveträsk. Jag tyckte nog att träskens mörka hemligheter var lite läskiga och jag uppmanade Peter att hålla i sig ordentligt. Trillar man i här kan man bli krokodilmat. Men det var underbart vackert, en egen värld olika alla andra jag sett. 

Men roligast var det ute på öppet hav. Att studsa på vågorna och flyga fram i femti kilometer i timmen så att vattnet stänker omkring en, det är KUL! Det här kommer vi att göra flera gånger.

Klicka på bilden för att se en STOR version där man kan se delbiderna.

27-30:e oktober – Ahrrr, pirates ahoy!

Att vi ville segla i Whitsundays (en ögrupp utanför Queensland på östkusten) hade vi haft klart för oss ganska länge, åtminstone sedan Christina och Per berättat så entusiastiskt om det. Men vilken båt?

Helena lånar någon annans sandkonstverk till att beskriva hur vi känner det.

Det finns några katamaraner som utnyttjar sin snabbhet och seglar ända ut till barriärrevet (som ligger långt från land här), och fokuserar mycket på snorkling och dykning. Visserligen har en del av dem bubbelpool (!) och hemmabioanläggning, men de är visst väldigt trångbodda.

I andra änden av spektrumet är de fullriggare som mest seglar inomskärs i själva Whitsundaysgruppen, och där fokus mer ligger på seglingen och livet ombord. I slutänden kunde vi förstås inte motstå romantiken i att segla en gammal skuta från 1800-talet, och den vi valde (Solway Lass) fick extra bonuspoäng för att den hemsöks av ett svenskt spöke, kapten Andersson.

Solway Lass sedd från stranden – bättre bilder när hon är under segel finns på länken ovan.

Tre dagars segling och snorkling, och andra dagen skulle en dykbåt möta oss så att vi hågade kunde få dyka när de andra snorklade – perfekt! Tyvärr var dykbåten när det kom till kritan trasig, så jag fick inte dyka här heller. :-( Och väderutsikterna var inte de bästa heller – de varierade dagligen, och när de såg som värst ut skulle det bli regn hela dagarna. Men det där är nog det enda dåliga vi har att rapportera om resan.

Vi mönstrade på redan på tisdagskvällen, och gick för motor en bit ut i skärgården för att vara redo för äventyr morgonen därefter, samtidigt som vi lärde känna de andra båtgästerna. Sammanlagt var vi runt trettio personer, och resans skandiavientrend fortsatte – vi kunde nog prata svenska med åtminstone en tredjedel av dem!

Vi hoppar av glädje över att få mönstra på!

Jag och Helena fortsatte också vår otroligt tidiga kvällsritual från Noosa och lade oss tidigt – för det mesta gick vi och lade oss klockan nio så länge vi var på båten. Men större delen av de andra gästerna var 20-25 åringar, så de klarade av att hålla igång rätt bra utan oss.

Anna-Karin från Gävle var hjälpreda ombord och fick segla gratis mot att hon diskade och städade.

Onsdag började tidigt, som alla dagar på båten, så vi var glada att vi somnat tidigt. Planen var egentligen att segla norrut till Whitehaven Beach, men eftersom det regnade så gick vi för motor i stället. Jag var lite irriterad eftersom jag ville segla, men eftersom man på en fullriggare måste klättra omkring uppe i masterna för att hissa segel så var det i alla fall torrast att vänta med det. Regnet lade sig lagom till att vi närmade oss Whitehaven Beach, och när besättningen hängde upp lianen var det ingen av oss som inte ville prova! (Kolla Helena in action i filmen.)

Whitehaven Beach är helt gigantisk; sju kilometer lång, och bara den allra finaste superbt kritvita sanden man kan tänka sig. Den inbjuder kanske inte till så mycket aktiviteter, men vi hade haft ganska grov sjö på vägen dit, så många var mer än nöjda med att bara få ligga på stranden hela dagen.

Australiens fjärde mest fotograferade motiv – nej inte Michaela från Danmark, utan Whitehaven Beach bakom henne.
Bilden tagen från Tongue Point.

 Whitehaven Beach igen, den här gången utan danskor.

Vi hade avstått från att ta med snacks på båten eftersom vi hade hoppats på att leva lite nyttigt och kanske till och med gå ned lite. Jo pyttsan! Dagarna i ända så matades vi med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, snacks, och så middag på kvällen. Första dagen hade vi en barbecue på däck till lunch, och en kyckling med sallad till middag. Inga kulinariska mästerverk kanske, men jämfört med Bullens pilsnerkorv och ravioli som pappa och jag brukar äta på sjön så var det i all fall superbra! :-)

Mätta och trötta hjältar (?) smälter maten.

Baren var gratis, praktiskt nog … ända tills man skulle mönstra av förstås, då fick man betala det man druckit hela resan. :-) Det uppmuntrade förstås till konsumtion, men trots att det var många svenska och engelska ungdomar blev ingen för full.

 

Våra hjältar är fortfarande nyktra och glada

Romantik ombord

Ett romantiskt skepp som Solway Lass uppmuntrar förstås till romantik. Amerikanska Craig bestämde sig för att fria till sin fästmö. Väldigt romantiskt när han lurade iväg henne på fördäck, och vår bartender/discjockey Bobby spelade romantisk musik medan vi väntade på resultatet.

Det verkade gå som det skulle, men sedan fick vi veta att hon svarat “kanske”. Ouch! Dessutom hade hon varit i Australien i flera månader och jobbat med telefonförsäljning åt UNESCO (eller nåt sånt) medan han var kvar hemma i USA. Och så kom han över och hälsade på och friade. De såg inte alls förälskade ut, och under resten av resan tittade hon knappast på honom. Hon var mycket sjösjuk, men det kan ha varit fejk för att slippa kyssa honom. 100 spänn på att hon stack till Australien för att komma bort från honom, att hon nu träffat någon ny, och att hon inte våga berätta ännu. 0-1 till romantken. :-(

Tur i alla fall att vi två var med på resan för att hålla romansens flagga högt! Det var länge sedan jag hörde så många “oj vad ni ser kära ut!” på samma gång som här. Men även annars spirade romantiken rätt bra. Söta Graciela från SpHelenaanien och Sean från Irland överraskades av Helena mitt i natten när hon gick upp på däck för att kolla några konstiga ljud, och de sågs sedan nära varandra hela resan.

Sean hjälper till att hissa segel.

Det var ett jättelikt överskott av tjejer bland passagerarna, och speciellt vackra blonda skandinaviskor. Eftersom besättningen nästan uteslutande bestod av väldigt muskliga snyggingar så hade vi nog förväntat oss att det skulle hända en del på den fronten (t.o.m. Helena var svag för styrman Andy när han klättrade runt uppe i masterna), men det var bara Chris som fick något.

Andy säkrar en av fockarna efter att vi revat seglen.

Vadå? Man måste väl få låta blicken vila på solbrända överarmar när de arbetar så vackert. - Helena

Chris var en jättesöt blond kille med krulligt hår, och beroende på vem man pratade med så var han antingen 16 eller 18 år, men sanningen var nog snarare 22. Men han och en av våra danska sjuksköterskevänner sågs pussas lite samtidigt som en av brittiskorna kokade av svartsjuka… Sammanlagt skulle jag säga att det blev åtminstone 3-1 till romantiken – en stor och välförtjänt seger!

Helena skapade en vacker symbol för kärlekens seger.

Äntligen segling

På torsdag så vaknade vi till ett strålande väder, och med ett helt hav framför oss. Vi hade övernattat innanför de yttersta öarna i Whitsundays, och så fort vi kom ut ur bukten vi legat i så tog vindarna fart! Båtskrovet var nymålat och vår kapten pratade om att sätta hastighetsrekord, men sjön var lite för grov och många alldeles för gröna i ansiktet för att vi skulle våga hissa alla segel tyvärr.

 

Seglen äntligen hissade.

Inte för att det hade gått så fort i alla fall; Solway Lass var en underbar flicka men någon fantastisk seglare var hon verkligen inte. Inte bara det att hon var byggd som fraktskuta, dessutom hade hon ingen nedstickande köl! Tydligen var det inte ovanligt på den tiden (i alla fall inte där hon byggdes, i Holland) att man byggde båtarna med platt botten för att man skulle kunna lägga dem på lerbotten under lågvatten, lasta dem där de låg på grund, för att sedan åka ut när högvattnet kom. Praktiskt, men det gjorde det minst sagt svårt att kryssa. Dessutom måste hon ha en massa ballast när hon bara hade passagerare som nu. Nej, definitivt inget fartmonster, men vi hade i alla fall en mycket trevlig läns norrut under hela förmiddagen.

Helena övervakar seglingen från akterdäck. Någon som vet varför örlogsflaggan har röd botten?

Lagom till lunch kom vi till Hayman Island. Enligt vår kapten skulle det här vara den bästa snorklingen i ögruppen, men nog märktes det att vi inte var ute i själva barriärrevet. Det var bra med fiskar och speciellt Elvis var häftig. En meterlång behornad razzie som var kung i bukten. Intressant nog så finns det bara en hane av den rasen i varje område, men när han dör utvecklar en av honorna manliga könsorgan och blir den dominerande hanen! Men mycket av korallerna var döda, och för oss som dykt och snorklar på barriärevet i Honduras så var det inte speciellt märkvärdigt.

Helena bevisar varför Australiska flaggan gör sig bäst klippt i småbitar och fastsatt på någons kropp.

Efter ännu en dag av att proppa oss fulla med kalorier (kakor, öl, vin, stek & potatis, mer öl – sjön suger!) så satte jag och Helena nytt personbästa och lyckades hålla oss uppe till halv tio innan vi slocknade till ljudet av ungdomarna som festade …

Mer av detsamma

Fredag var mer av detsamma. Snorkling, men den här gången efter sköldpaddor på Black Island. Jag har ju sett dem förut, men det är ändå lika häftigt varje gång. Så majestätiska, så lugna … Men för Helena var det extra häftigt förstås eftersom det var första gången!

Det fann gott om tid att bättra på solbrännan ännu mer under förmiddagen också innan vi lyfte ankar för sista gången och seglade hela vägen tillbaks till Airlie Beach under eftermiddagen. Vi fick till och med en liten kappsegling på väg in till hamnen med en annan skuta, och döm om min förvåning när vi kom först! Eftersom det tar typ fem minuter att slå med ett sånt här monster så blir det svårt att ha olika seglingstaktiker, och på något sätt lyckades vi hålla högst upp i vind utan att tappa farten.

 

Vårt “offer” i kappseglingen.

Så Solway Lass var en bättre seglare än vi hade trott, och det gällde nog hela resan. Även om förväntningarna var högt ställda så kände vi när vi klev i land att de var mer än väl uppfyllda. Vackert väder, solbränna, underbara stränder, sköldpaddor, Elvis, segling, god mat, trevligt sällskap, allt sammanlagt gjorde vår tripp till tre underbara dagar!

 

Delar av gänget njuter på fördäck.

26:e oktober – vi lämnar Noosa

(Det här blir ett låångt inlägg, men det blir det sista på några dagar.)

Från början skulle vi inte komma till Noosa alls. I stället skulle vi vara i Brisbane några dagar och sedan åka söderut till Guldkusten och Byron Bay. Jag är säker på att det hade varit trevligt också, men vilken tur att jag läste guideboken innan…

 

Beans har en filial i Noosa Junction – ett självklart val för brunch.

“Brissie” (Brisbane) gav alla intryck av att vara en trevlig stad att bo i, men den saknade mycket av det där “speciella” som man kanske vill ha som turist. Det underströks av vår diskussion med den trevliga lokalbon Trevor som vi träffade på kvällen. Vi försökte få honom att övertala oss att stanna kvar, men han kunde inte komma på varför turister skulle vara i hans stad!

Innan vi lämnade Brisbane försökte vi komma i backpacker-läge med de rätta tillbehören.

Som tur var hade vi insett det själva tidigare under dagen och redan beställt en hyrbil till morgonen efter. Men var skulle vi åka? Jo, nu kom mitt vid det här laget vältummade exemplar av Lonely Planet till användning igen. Byron Bay lät visserligen väldigt trevligt i sig, men trakterna däromkring var inte riktigt i vår stil. Guldkusten kallas ibland för “Australiens Las Vegas” och är väl ungefär så långt man kan komma från det mer “vanliga” Australien som vi på något sätt fortfarande ville se. Plus att det inte var inom vår budget! :-)

Inte från ett kasino på Guldkusten, men skulle kunna vara det. Efter att ha sett dessa på Australian Zoo slutade Peter med chips. 8 days and counting…

Sunshine Coast däremot hade bland annat Australia Zoo och Fraser Island (som vi redan skrivit om), och dessutom ett vrak som skall vara fantastiskt att dyka på. Dykningen hände aldrig, men annars gjorde vi nog det mesta vi hade tänkt.

Spåren leder oss till Noosa.

Noosa visade sig var en så skön stad att bara slappna av på att vi blev kvar där under hela vår “Brisbanetid”, och nu sitter jag på tåget norrut till Airlie Beach, med min älskade snusande bredvid mig och tänker tillbaks på Noosa. Jag slappnar av, tänker på hur underbart härligt vi hade det, och passar på att visa er lite bilder som ni inte sett ännu:

Yoga vid stranden
En vacker flicka som gör sina yoga(?)-positioner på klipporna alldeles nere vid vattenbrynet. Alldeles säkert meditativt.

 

 

 

Panoramatest
Jag testar kamerans panoramafunktion på en annan ledd än den vi är vana att se, i Noosa nationalpark. Förgrunden är en staketstolpe 4 decimeter från kameran, och stranden är ett par kilometer bort.

 

 

 

 

 

Alexandria Beach
Vår favoritstrand låg en timmes vandring in i nationalparken. Den var tillräckligt avskild för att man skulle kunna vara naken där, samtidigt som sanden gnisslade underbart under fotsulorna när man gick där.

Verandan på Halse Lodge
Verandan utanför rummen var den givna samlingsplatsen under dagarna för dem som var kvar på vandrarhemmet. En trevlig plats att göra nya bekantskaper mellan tvättmaskinstömningar, utflyktsbokande, eller bara slappande med en god bok.

Världens konstigaste bröllop?
Mitt på världens största sandö, efter att ha åkt 4WD och vandrat i två timmar så kommer vi fram till en bro över en bäck, och där står det ett bröllopsfölje i full mundering på en stock under bron! Undrar var de tänkt ha mottagningen?

Dubbelrum på Halse Lodge
Vårt lilla krypin. Hur trevligt det än var i baren/restaurangen/
vardagsrummet på kvällarna så var vi så trötta alla dagar att vi var i säng före kl 10 nästan varje kväll.

 

Naturen återhämtar sig
Har ni sett alla skogsbränder från Australien på TV? Bortsett från att de ibland kommer för nära bebodda platser så verkar de inte göra någon större skada. Naturen hämtar sig mycket snabbt (bilden är nog c:a ett år efter en brand), och bränder är ju en del av naturens förlopp.

Objudna frukostgäster
Dessa regnbågslorikeeter kom fram varje frukost och sade god morgon. En bidragande orsak var väl vissa gästers tråkiga vana att  mata dem med socker. :-( Men vem kunde motstå ett dussin sådana här charmtroll utanför verandan när man vaknade!?

4WD-mecka
Fraser Island var verkligen ett mecka för alla som gillar att köra fyrhjulsdrivna fordon av alla slag.

 

 

Nattlivet på Halse Lodge
Vi sov ju visserligen igenom det mesta av det, men nattlivet på vandrarhemmet var härligt. Men lite dyr både mat och öl – var får backpackersungdomarna pengarna från?

 

Australisk badnymf
Lake McKenzie är en underbar sötvattensjö på Fraser Island. Bakgrunden skall visa hur underbart klart vattnet är, medan förgrunden visar hur vackra svenska bikinibrudar blir när de förklär sig till Australiskor. :-)

Vattenskoterfusk
Att åka vattenskoter var otroligt kul, men det var svårt att fotografera oss själva medan vi åkte. Som tur är den här bilden så suddig att ingen kan se skillnad. :-)

 

Champagnebaren
Den här supertacky (på ett bra sätt) champagnebaren var bara en av många bra uteställen i Noosa. Men bäst av allt var nog restaurangerna, med ett par av fantastiskt bra klass. Skaldjursplatån på Le Monde var nog favoriten till slut…

Hej då Halse Lodge
Till slut var det så dags att säga hejdå till Halse Lodge – vårt hem under sex nätter. Vi kommer att sakna allt; från de inkompetenta svenska servitriserna till den underbara stämningen. På det stora hela så är den topp-5 på min lista över bästa vandrarhemmen någonsin.

Tågbloggande
Laptopskärmen och tågsätenas inbyggda TV-skärmar (som på flygplanen – hör ni det SJ!) får det att se ut som värsta kontrollrummet och jag känner mig som hemma.

Seglingsdags

Det där blev ett jättelångt inlägg, men som sagt så dröjer det några dagar till nästa gång. När vi kommer fram i morgon bitti så skall vi mönstra på “Solway Lass”, vårt “tall ship” som vi skall segla runt med i tre dagar. Tyvärr verkar vädret kunna bli så där, efter två veckor med bara sol, men dykning gör man ju under vattnet ändå, och om solen skiner hela dygnet så blir det väl för varmt. Kul skall det i alla fall bli oavsett väder!

24:e oktober - mil efter mil efter mil med sandstrand

Ännu en gryning vaknade vi av djungelns alla ljud, men plötsligt blandade sig ett konstigt ljud in – väckningen på min Iphone. För ett kort ögonblick tittade vi frågande på varandra, men sedan mindes vi. Just det, vi skulle ju på utflykt! Snabb tandborts, inget kaffe och så ner på vandrarhemmets uppfartsväg där vi blev upphämtade av värsta monsterbilen, en stor fyrhjulsdriven buss.

Två timmars skumpande till färjan som skulle ta oss till utflyktens mål: Fraser Island. Fraser Island är världens största sandö. Den är 12 mil lång och 2 mil bred och runt hela ön löper det fantastiska breda vita stränder.  Men hit åker man inte för att sola och och bada, hit åker man för att åka fyrdjulsdrivet i en hejdundrande fart på stranden. Mil efter mil susade vi frampå dynerna i 70 km i timmen och ändå kändes det som att vi inte kom någon vart. Stranden slutade aldrig. Bedövande vackert! Australisk bbq bland dingosar och ödlor. Gott! Sedan iväg till den absolut kristallklaraste insjö jag sett i hela mitt liv, Lake McKinzie. Som  pricken över i är den kantad av den vitaste sand man kan tänka sig. Återigen bedövande vackert, men på ett annat sätt. 

Det roliga med sådana här utflykter är alla människor man får träffa och lära känna för en dag. Med på vår resa var den otroligt vänliga och charmiga guiden/chauffören Peter, den unga schweiziska Silvia, en ung advokat från Sao Paolo, ett äldre par från Melbourne, två tyskar, en ny zeeländsk familj med fyra döttrar och så vi. Man kommer varandra nära under en dag, får höra allt om hur det är att vara ung studentska, får veta intressanta saker om verktyg i Tyskland och berättar själv allt om sina underbara barn hemma i Sverige. När dagen är slut skiljs man åt och träffas aldrig mer. Och ändå är det inte sorgligt, det bara berikar.

21-23 oktober – lata dagar på stranden

Äntligen äkta värme, äntligen lata dagar. Det är skillnad på semester och semester, och efter den här sommaren och hösten har jag längtat efter några riktigt lata dagar. Här i Noosa fick jag mitt   lystmäte. Vi badar, strosar, hänger i baren vid happy hour, läser, målar naglarna (fast det gäller mest mig) och tar det lugnt.

Vårt vandrarhem är ett underbart trähus från kolonialtiden. Om  kvällarna lyser de upp verandan med kulörta lyktor och uppfarten kantas av facklor. Då fylls verandorna och de gemensamma utrymmena med folk i alla åldrar från hela världen. Några knappar på en laptop, någon spelar piano, några läser, men de flesta pratar och skrattar med varandra. Bredvid oss bor tre unga män från Sundsvall.

Vårt rum är litet men ändamålsenligt. Det finns till exempel hyllor och en liten garderob, en lyx som nästan aldrig finns på enkla ställen i Centralamerika. Eftersom huset är ett oisolerat trähus med mycket luftinsläpp kommer alla ljud utifrån väldigt nära inpå, även när vi stängt dörren till vårt rum. I gryningen vaknar man av det bleka ljuset och en kakofoni av ljud från djungelns fåglar och andra djur. Det känns som man ligger under bar himmel.

På frukostverandan får vi sällskap av färgglada papegojor. Det är en koloni på säkert 20 fantastiskt vackra lila-gula-orange-gröna-blå små fåglar. De är helt oskygga och äter socker (!) ur händerna på förtjusta backpackers. I går morse hoppade en av dem upp på mitt tangentbord  och skrev följande vackra dikt: Zbbbnm,,,, .

18-20 oktober - på väg mot värmen

Så tog vi nattåget till Brisbane och började vårt backpacker-liv. Som  äkta backpackers tog vi förstås in på ett vandrarhem med våningssängar. Brisbane var en trevlig stad, men efter en eftermiddag i parker och på gågator kändes den ganska ointressant. Så vi bestämde oss för att lämna staden och bege oss ut på det stora krokodiläventyret istället. Det blev en fantastiskt spännande dag på flera sätt.

Peter på akterdäck av en av Brisbanes kanalbåtar – här pendlar folk till och från jobbet i båt på floden!

Vänstervridning

Äventyret började med ett besök på biluthyrningen – nu skulle vi ge  oss ut i vänstertrafiken. Det kan hända att det inte är någon stor sak att köra på vänster sida istället för på höger om man är i 20-årsåldern. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta och både Peter och jag kände att det skulle bli en stor utmaning. Nåja, ingen av oss duckar för utmaningar och när alla papper var upprättade och självriskelimineringen noga påskriven satte jag mig bakom ratten på vår lilla silverfärgade Hyundai och styrde ut på Brisbanes gator.

En Hyundai Getz – inte drömbilen direkt, men den tar oss dit vi behöver.

Till en början kändes det väldigt konstigt och jag var hela tiden tvungen att prata högt och berätta vart jag tänkte svänga och i vilken fil jag skulle lägga mig. Några missöden blev det i början, eftersom det inte bara är ratten och växelspaken som sitter på fel sida. De rackarna har även bytt plats på vindrutetorkarspaken och blinkern. Men så småningom föll jag in i trafiken och sänkte axlarna en aning och tuffade med GPS:ens hjälp ut på motorvägen och rattade oss tryggt hela vägen till Australian zoo.

Favoriten i Brisbanes skyline – perfekt för en modern Batman.

Australian zoo – Krokodilmannens livsverk

Australian zoo är en fantastisk anläggning som egentligen inte kan beskrivas i ord. Här har Steve Irving, mannen som brottades med krokodiler och så småningom dödades när han brottades med en stingrocka(!), samlat kängurur, koalor, giftormar, kramormar, wombater, varaner, fåglar och stora, stora, stora krokodiler. De skräckinjagande bestarna var inte särskilt skygga utan visade gärna upp sig för besökare. Inledningsvis var jag väldigt tveksam till hela spektaklet. Jag tycker inte att det är okej att hålla djur i fångenskap för att aktivitetsknarkande curlingföräldrar ska kunna låta sina små avkommor klappa dem – och naturligtvis bli fotograferade med dem. Och på den här djurparken fick man klappa både koalor och kängurur, två arter som normalt är ganska skygga. Men även om jag fortfarande föraktar och avskyr hela klappa-djuret-spektaklet så mjuknande min inställning till Steve Irving och hans zoo när jag insåg att de krokodiler som de har i fångenskap skulle ha skjutits om de levt kvar i det fria.

Om du inte är expert på australiska djur känner du nog inte igen en wombat när du ser den.

Och djurparken håller många intressanta föreläsningar om djuren och sprider på så sätt kunskap och förhoppningsvis lite respekt för andra arter på vår planet.

Krille Krokodil.

Vi fick bland annat lära oss att koalor är, trots sitt nallebjörn-utseende, rätt ilskna krabater och ena riktiga macho-mansgrisar som inte släpper en annan hane närmare än 2 kilometer och bestiger sina honor vare sig de vill eller inte.

“Den  bästa djurparken jag varit i” - Peter

Strosa i Noosa

När Australian Zoo stängde för dagen styrde vi vår kosa mot Noosa. Peter satt vid ratten och efter att ha använt vindrutetorkarna ett par gånger kunde även han slappna av lite i trafiken. Vi måste dock avliva en myt: det är inte rondellerna som är det största problemet i vänstertrafiken, det är högersvängarna.

17:e oktober – varför flyttade Christina från Sydney?

Idag har Helena fortsatt att tjäna vårt levebröd på konferensen, medan jag har varit ledig. Livet är rättvist! :-)

En av de saker Christina rekommenderade att vi skulle göra var att vandra “Manly scenic walkway”, och efter att ha suttit så mycket de senaste dagarna skulle det bli skönt att sträcka på benen lite.

Peter på väg till Manly Beach.

Manly är en förort uppe i nordöst, men det är också (tillsammans med Bondi) Sydneys mest berömda strand. Vandringen går in mot  stan genom en nationalpark, och skall inte vara så svår, även om det är ungefär en mil.

Jag valde att gå den från andra hållet, från Spit Bridge, eftersom jag ville avsluta med Manly och hänga där under eftermiddagen. Vilket är vad jag gör just nu – jag sitter på en thailändsk restaurang och dricker en Singha och tittar ut över stranden i Manly. När jag tänker tillbaks på dagen så begriper jag inte hur Christina kunde flytta från Sydney…

Tyvärr var jag inte först till den här platsen att sola på.

Området norr om Spit Bridge är så underbart vackert att man bara smäller av. Dessutom ligger det fantastiska villor de första kilometrarna – de är säkert dyra, men om jag hade varit Christina hade jag gjort vad som helst för att kunna köpa en av dem. Mörda någon, prostituera sig, ja i stort sett vad som helst. Så fina är de!

Så här kan man bo vid Spit bridge om man har några miljoner över.

Landskapet är helt fantastiskt och växlar med bara 200 meters  marginal mellan tropiska stränder, buskvegetation, och barrskog. Dessutom är landskapet löjligt dramatiskt. Stränder som på Tahiti och klippor som i Skottland, allting inom 2 kilometer.

Ankra upp din “lilla” skuta och ta en badstund.

Sydney har på många sätt varit väldigt trevligt. Jag gillar hur kompakt downtown är, trots att stan är fyra gånger så stor som Stockholm är centrum mycket mindre. Där är en fördel med skyskrapor! Människorna är underbart trevliga, och även om vi haft det lite blåsigt så känner man att klimatet är härligt i vanliga fall. Men idag är dagen då jag verkligen blev förälskad i Sydney.

Vattnets kraft är alltid närvarande.

Om Helena pensionerar sig tidigt om tio år eller så kanske jag kan göra som Christina gjorde på Accenture, och söka förflyttning inom IBM? Vandring till mig, fantastiska stränder till Helena, och underbara villor med 30 minuters pendling till stan – kan det bli bättre än Manly?

Och i så fall tänker jag inte vara så dum att jag någonsin flyttar tillbaks till Sverige!

En av huvudattraktionera på Manly Beach – snyggingarna som spelar beachvolleyboll! :-)

16:e oktober – en förlorad dag?

Idag var Helenas första “riktiga” dag på konferensen. Eftersom jag inte hittat rätt på James (Portugal-Sandras pojkvän, som jag tänkt hänga med under konferensdagarna) ännu så skulle jag tillbringa dagen ensam, och tänkte att en vandring runt Manly vore rätt sak att göra.

Jag “skulle bara” lite saker först. Innan jag hade köpt skosnören (special-special till Keen-sandalerna tog ett tag att hitta) och hämtat biljetterna till vår båtkryssning så var det plötsligt lunch.

 

En av de saker jag missade att göra “den förlorade dagen” – klättra på Harbour Bridge. Josefine har tjatat på mig, men till slut var det helt enkelt för dyrt.

Och innan jag hittat till ett ställe med fungerande Internetkoppling och lyckats publicera blogginläggen från tidigare i veckan så var klockan halv fyra. Utan att jag ätit lunch! Och klockan sju skulle vi på barbecue (eller “barbi” som de säger här") hemma hos en av konferens-sponsorerna. Nej, den här dan försvann bara bort…

Varje dag, i alla gathörn – galet vackra jakarandaträd som blommade. Som körsbärsträd fast häftigare! :-)

Som tur var hade vi i alla fall väldigt trevligt på barbien. Sponsorn bodde i ett fantastiskt hus i närheten av centrum (jag törs inte ens tänka på vad det skulle kosta), och även om maten var mer färdiglagat än grillafton så kan det ju inte annat än att bli bra med öppen bar och hur mycket mousserande vin man vill…

Klart att konferensen gick bra när den hade välsignats av en äkta aboriginsk shaman!

Utsikten från hotellrummets balkong var i alla fall lika vacker den här solnedgången som de andra.

15:e oktober – Blue Mountains

Orginalplanen för Australien var (i alla fall för mig) att vi skulle åka till Broome i Western Australia och göra en veckas camping i “the outbacks” som ödemarken kallas här. Tyvärr så är vi här några veckor för sent för det. “The wets” (regn-säsongen) har precis börjat i norr, och det innebär att vägarna stängs av där uppe, och då görs det inga utflykter. Om man inte vill hyra bil själv förstås, och fastna i lervällingen och missa planet. :-(

Typiskt att just den bilden skulle bli oskarp… :-(

Många säger att det är rätt tid på året att vara i Australien, men jag vet inte… Norra Australien är för blött, och södra är för kallt. Men med  hjälp av Christina så luskade vi ut att det går bra att göra den sortens utflykter från Uluru (Ayers Rock) i mitten av landet också. Och det har naturligtvis fördelen att man får se den stora röda stenbumlingen också. Men när vi kollade närmare på det så var flygbiljetterna helt enkelt för dyra –med flyg tor och campingturen så blev det 13 000 kr per man för tre dagar i tält i vildmarken och det är lite svårt att motivera tyvärr…

 

Ja, de är precis lika kramgoa som man tror!

V i har nu reviderat våra planer till att hålla oss bara på östkusten norrut från Sydney. Närmare bestämt tar vi tåget på söndag eftermiddag till “Brissie” (Brisbane), åker runt på kusten där i en vecka innan vi tar tåget till Airle Beach (vid stora barriärrevet) för sista veckan. Väl i Airle skall vi bl.a. borda ett “tall ship”, dvs ett gammalt segelfartyg från 1800-talet, och segla bland Whitsunday-öarna i tre dagar.

 

Emuer – inte bara i viuldmarken utan på Zoo.

Så när Helenas kollegor Anki och Eva (Helena var hemma och övade på sin föreläsning i morgon) ville åka på en utflykt till Blue Mountains utanför Sydney så övertygade jag dem att lägga på lite pengar och få åka i en fyrhjulsdriven jeep och åka runt på skogsvägarna i stället för att ta stora vägen.

Vårt äventyrsfordon.

Från en veckas camping bland ödlor och ormar till en dag i luftkonditionerad jeep – det går utför med vildmarks-Peter. :-(

Jag är ju lite föraktfull inför arrangerade endagsutflykter, och visst hade den här allt det jag hade väntat mig: tjocka gamla amerikaner, 20-minutersstopp på varje ställe, en klämkäck guide… Men ändå så hade vi det riktigt trevligt.

 

Eva och Anki högst uppe i Blue Mountains.

Första anhalten var Featherdale Wildlife Park, där vi hade hela 50 minuter på oss att bekanta oss med hela Australiens djurliv. Men mellan språngmarscherna mellan burarna så hann vi faktiskt med  både att mata kängurur, gosa med koalor och se wallabys. Jag hade lätt kunnat tillbringa hela dagen där, men det var jättekul så länge som det varade. Och jag och Helena skall ju vara en hel dag på det enligt alla superfantastiska Australian Zoo under nästa vecka så…

Det blev många bra bilder på Zoo – klicka på bilden för att se ett collage av några av dem.

Sedan tog vi på oss sjumilastövlarna och åkte ut i skogen. Guiden gjorde sitt bästa för att intressera oss för de lokala växterna runt bilvägen, men ärligt talat så tyckte jag inte det var så stor skillnad  mot hemma. Men vi stannade till och fick prova att kasta bumerang och det var kul. Självklart var jag bäst i gänget (men också den enda killen under typ sjuttio) – jag fick den att landa två meter från fötterna och om jag bara hade varit bättre på att bedöma banan så hade jag nog kunnat fånga den!

Anki kastade inte lika bra, men hon ser proffsigare ut.

Nästa stopp var botaniska trädgården där vi åt en delikat fisk(!)-lunch, men själva trädgården var trist (tur vi bara hade 20 minuter att se den :-)). Eva säger att botaniska inne i stan med mer tropisk inriktning är fantastisk så jag får försöka hinna med den innan vi åker.

Det är svårt att se skalan, men detta är i själva verket fem meter höga ormbunksträd sedda uppifrån, tre meter i diameter. Väldigt mycket “Jurassic Park”. 

Jag gillar panoramafunktionen i min nya kamera! :-)

Sedan ett par snabba stopp att kolla på utsikter, inklusive en linbanetur och världens brantaste järnväg (52 graders lutning!). Sagolikt vackert förstås, som alltid är det synd att det inte går att förmedla i bild.

På det stora hela är jag ändå nöjd med dagen. Visst var det turistiskt och så, men har man bara en begräsad tid så är det kanske inte så dumt ändå. Jag har svårt att se hur man skall kunna matcha varken antalet sights eller antalet fotografier per timme någon annanstans i alla fall. Vi avslutade dagen med en trevlig båttur från olympiastaden intill centrum – perfekt tajmat i aftonljuset…

Sydney Harbour Bridge i dramatisk vinkel och med dramatiska färger.

Avslutar med en sista bild från bergen – ett panorama med de berömda “tre systrarna” till vänster.

14:e oktober – Fiskar, fiskar, fiskar

Vi har klarat tidsomställningen över förväntan. Det var egentligen bara första dagen som jag var lite däckad. Dessutom verkar vi ha ovanligt lätt att komma upp på morgnarna.  På onsdagsmorgonen var vi uppe med tuppen och Anki, Peter och jag tog en promenad ner till Sydneys fiskmarknad. Tyvärr var vi inte tillräckligt tidiga och själva auktionen var redan över när vi kom fram, men marknaden var ändå en härlig upplevelse. Ett crescendo av olika musslor, ostron, räkor, havskräftor, humrar och konstiga, konstiga fiskar. Det var vackert och aptitretande på samma gång. Här slog vi oss ner och fick frukosten skräddarsydd och serverad av en ståtlig och trevlig ung man som talade perfekt … östgötska! Förvirrande, exotiskt, härligt australiskt!

Om Peter startat fiskförsäljning i Sydney skulle han sett ut så här.

Ett litet urval av alla bilder Peter tog på fiskarna och skal-djuren som var till för-säljning.

Eftermiddagen tillbringade vi på Sydneys Aquarium – ett vattenzoo utöver vad vi är vana vid från Djurgården. Här finns det en gigantisk saltvattenskrokodil (som till min sorg hölls fången i en inte lika gigantisk bur). Han (?) var en skräckinjagande syn, med en blick så  ondskefull att de besökande barnen gömde sig bakom sina mammor. Men i övrigt var det ett häftigt zoo med sjöelefanter, hajar, rockor, malar och så tusentals andra färgglada, vackra, fula, konstiga, roliga fisksorter.

Ser man den blicken ute i vildmarken så se upp!

Kvällen tillbringade Peter och Anki tillsammans. De var runt och gjorde Sydney by night, kollade in nudelmarknaden i stadsparken, kisade mot allt neon i Central Business District och avslutade på en kinesisk restaurang i China Town. 

Själv hade jag ett möte med den internationella arbetsgruppen som håller på att arbeta fram en standard och certifiering för klarspråk och klarspråkskonsulter . Det kanske låter lite småtråkigt i jämförelse med Ankis och Peters upplevelser den här kvällen, men tro mig – det är otroligt spännande och förutsatt att vi lyckas i vårt arbete är vi faktiskt med och skriver klarspråkshistoria.

Alla kinesiska nyårsdrakar är inte jättelånga – den här på nudelmarknaden måste varit en bebis.

13:e oktober – Bondi Beach

Så, första dagen “på riktigt” i Sydney, var skall man gå? Bondi Beach förstås! Bortsett från operahuset så är det nog inget som representerar Sydney så mycket som detta surfarparadis, i alla fall inte för mig.

 

Bondi Beach väntar på de bleka Stockholmarna.

Vi tog en lokalbuss dit, och det tog inte mer än en halvtimme. Med tanke på hur härliga hus det fanns där, och hur fantastisk stranden och naturen var så är det inget dumt pendlaravstånd. Än en gång slås jag av hur korta avstånden är.

Väl framme på stranden så kunde vi konstatera att vid den här tiden på året så är det inte mycket till strandliv. Inga bikinibrudar för mig och Ann-Marie att titta på med andra ord, men däremot några biffiga surfarpojkar som Helena och Anki kunde njuta av.

Tre vackra damer på Bondi.

Själv drog jag mig bort från stranden en stund och kollade lite efter ryggsäckar. Jag glömde tyvärr min dagturssäck hemma i Stockholm, men jag hittade faktiskt med en gång den perfekta ersättaren. En 30-liters säck var största finess är att den är uppdelad i två stora fack; ett vattentätt huvudfack (med stoppat laptopfack), och ett lika stort öppet ytterfack. Egentligen skall man ha det till våtdräkten (det är en surfarsäck), men det är perfekt och stoppa guideboken, vattenflaskan, extratröjan, och allt annat som man vill ha lätt åtkomligt. Genialiskt, och varför ingen gjort det förut kan jag inte för mitt liv förstå!

Inte så mycket surfande vid Bondi, men fisket såg ut att vara bra.

Men innan det här blir till outdoorsgear.com så får vi väl gå vidare. Stranden var lite kall och blåsig så vi bestämde oss för att vandra söderut. Det går en underbart vacker “vandringsled” (mer som en trottoar och trappor) till de andra förorterna söderut, och även om vi inte kom så långt eftersom Eva kände sig svag efter matförgiftningen hon ådrog sig på skaldjursbuffén kvällen innan, så var det en underbar promenad. Utsikten från klipporna mot havet är verkligen slående, och även om det är brant på sina ställen så gör trappstegen att vem som helst kan gå där. Eventuellt kommer jag tillbaks hit igen för att gå resten av sträckan söderut när de andra är på konferens.

Svenska bikinibrudar fanns det i alla fall.

Kvällen avslutade vi sedan i “vårt” Darling Harbour. Stadsdelen vi bor i känns inte så där alldeles över sig genuin precis – moderna hotell och shoppingkomplex, men faktiskt rikigt mysiga ändå. De är byggda i marin stil runt en vik (200 meter eller så tvärs över), och det är ett härligt område att hänga i på kvällarna – mycket trevliga barer och restauranger. I kväll slog vi på stort och gick på Jordon’s; ett lyxigt seafoodställe som vi fått rekommenderat från många håll. Både Peters sushi och Helenas svärdfisk var delikat och hade kunnat vara en bra start på en kanonkväll, men tyvärr kom jetlagen över oss och det blev en tidig kväll. Hoppas verkligen att vi blir pigga på kvällarna snart…

Nattutsikt över Darling Harbour – det oupplysta huset lite till vänster är vårt hotell Four Points

12:e oktober – trötta men tappra

10 timmars jetlag – någon som har en aning om hur jobbigt det kan vara? :-(

Helena gick in i väggen redan under eftermiddagen, men inte innan vi hann med att kolla in Circular Quay och operahuset.

Circular Quay är ungefär som T-centralen hemma, fast för båtar. Det finns en väl fungerande pendelbåtstrafik från förorterna, och de lägger alla till mitt inne i stan vid Circular Quay. Läget är magnifikt, med utsikt över stadens två mest berömda landmärken – Harbour Bridge och operahuset – samtidigt som det ligger mitt i smeten mellan “The Rocks” (Sydneys gamla stan) och CBD (City Business District – där “alla” kontor och affärer ligger).

Bridge Walk – populärt (men dyrt!) nöje där
man “klättrar” upp högst upp på brospannet.

Självklart blir CQ en samlingsplats för alla möjliga udda aktiviteter, från en samling riktigt fina restauranger, till backpackers. På dt stora hela ett trevligt ställe att hänga på ett tag och uppleva Sydneys kanske mest blandade atmosfär.

Aboriginer spelar didgeridoo och dansar framför
en pendlarbåt och Harbiour Bridge.

Operahuset är precis så magnifikt som man tror att det skall vara. Det svenska Höganäskaklet är trevligt, men det är förstås de nästan omöjligt kurvade formerna som fascinerar mest. Från vissa vinklar nästan sakralt, från andra supermodernt (fortfarande efter 40 år!).

Vi var på en rundtur, och historien kring byggandet är verkligen intressant också. Våra entrepenörer för lägenhetsrenoveringen kansle inte var så illa ändå? För operahuset tog det nästan sex gånger så lång tid att bygga som planerat, och blev förstås många många gånger dyrare. Åsa och Cecilia kom tillbaks – allt är förlåtet! (Skämtar bara, de är fortfarande de sämsta hantverkare vi någonsin sett!)

Trötta och frusna men lyckliga – äntligen i Sydney!

Efter operahuset fick Helena vila sig lite innan vi gav oss iväg till the Rocks för middag. “Rocks” är Sydneys motsvarighet till gamla stan – gamla hus och mycket turisttjafs, men också trevliga pubar och restauranger.

Klicka på bilden och läs vilka öl de bryggde
själva. Three Sheets blev favoriten.

“Hotell” verkar vara synonymt med pub i Sydney. Vart och varannat gathörn har ett “hotell”, men går man in där så är det en trevlig pub i stället. Vi gick till Sydneys äldsta hotell, som förstås låg i “The Rocks”. De är inte bara en pub, utan gör öl i sitt eget microbrewery också.

Självklart fish & chips första dagen i Sydney, men med en “twist”. Friterad i öl och med en wasabi-sås…

10-12:e oktober - Gunlög och Villard blir straffångar

För det är väl bara straffångar som skeppas till Australien? Eller har det ändrats de senaste 200 åren? Vi lär få veta de närmaste 4 veckorna i alla fall!

Gunlög skall vara på en konferens i Sydney under den närmaste veckan medan Villard förlustar sig, och sedan bär det av att kolla in resten av kontinenten. Det enda vi kan säga så här långt är att efter en 36 timmars resa så tror vi oss veta hur straffångarna kände sig när de kom fram.

Inga bilder från flygplanet,
men väl från vätskepausen i London.

Resan blev lite längre än nödvändigt eftersom vi ville flyga via Hong Kong – vi avslutar nämligen med några dagar där innan vi kommer hem. Vi är i vanliga fall Boeingflygare och det var första gången vi flög med ett modernt Airbus, och Villard gillade alla hightech-gadgets, och att man inte fäller sätet bakåt, utan “glider ned” i sitt eget säte. Särskilt skönt när man jobbar med laptop så man slipper få den i magen när grannen framför fäller sätet. Stackars Gunlög vred på flygrädslan på full fart och var mest bekymrad över hur ett så stort plan egentligen kan flyga… :-(

Vi har installerat oss på vårt hotell i Sydney; det heter Four Points och verkar jättebra. Stort och trevligt,men framför allt ligger det mitt i centrum, så vi har nära till allt. Nu skall vi ut på stan och se hur länge vi kan hålla oss vakna innan jetlagen kommer smygande!

(Det här publicerar jag senare under veckan eftersom jag inte kommit åt Internet, och jag har precis sett att Sveriges temperaturer i oktober är kallare än i Sibirien. Tänkte bara berätta att det är 25 grader och soligt här…)

Sensommar på Mariaberget

Jag tassar försiktigt upp för att inte väcka Peter. Han hostar lite i sömnen. Utanför ser stadens tak kalla och frusna ut, men när jag sätter ner mina nakna fötter på golvet är det varmt och lent. Golvvärme - en gudagåva. Eller i alla fall en investering värd sina pengar.

I köket sätter jag på te, letar långt in i skafferiet efter honung, plockar fram Noskapin och Alvedon. Efter en stund går jag tillbaka in i sängen och kryper ner igen. Förbaskade förkylningar. Men det är roligare när man är två.

Sommar på Mariaberget

Nu har solen slösat sina välvilliga strålar över de svarta plåttaken på Mariaberget i flera veckor. Och vi njuter. Peter muttrar visserligen lite över de nya blänkande skorstens-någongting som de satt upp på det närmaste taket, och Helena svär (men väldigt snällt) över enskaka getingar. Men för det mesta sitter vi på vår terass och tar nuet tillvara. Livet är aldrig bättre än just nu på en varm takterass tillsammans med varandra.

2 dagar kvar till “Home”

Helena ringde oväntat för en stund sedan och berättade att hon var tvungen att jobba över. Vad passar jag på att göra? Jo leka lite med tekniken förstås. Jag installerade ny programvara till vårt TV-kort för ett tag sedan, och såg att det dykt upp nytt material i form av ett antal kanaler med s.k. IP-TV, d.v.s. TV distribuerat över Internet.

Med en “ledig” kväll så kollade jag runt lite, och hittade en kanal som heter TED. TED är i sig intressant, och jag kommer säkert både att engagera mig mer i det och återkomma till det senare – kolla gärna på länken under tiden. Bytt ut aftonbladet.se bland dina favoriter mot TED så blir du en bättre människa. Eller i alla fall en mer intressant person. :-)

Men vad som fångade min blick var deras senaste inslag, med Yann Arthus-Bertrand. Den som inte sett hans fotografier på väggen hos oss har säkert sett “Jorden sedd från ovan”, den bildutställning som reser jorden runt och som även finns utgiven som bok.

Hans korta lilla föreläsning (som du kan se här) innehöll inte bara fantastiska stillbilder (vem hade trott något annat?). I slutet presenterar han sitt senaste projekt, där han visar de faror vi alla egentligen redan vet att mänskligheten står inför, och som vi fått ibankade i oss genom media alltmer det senaste året, men han gör det på ett väldigt känslosamt sätt, som i alla fall fick fram både en och två tårar ur mina ögon.

Hans senaste projekt är en film tillsammans med Luc Besson, kallad “Le Maison”, eller “Home”. Filmen handlar egentligen inte om något nytt, utan beskriver det som vi på många sätt redan känner till; hur sårbar vår jord är, hur snabbt vi förstör den, och orättvisan i vilka som drabbas av det. Men det gör det på ett delvis nytt sätt.

Al Gores En obekväm sanning öppnade ögonen för växthuseffekten på många i västvärlden, men vad berodde det på egentligen? Ja det var knappast några nya fakta eller fantastiska logiska argument, utan därför att den påverkade människor känslomässigt. Att döma av den förhandstitt jag såg av monsieur Arthus-Bertrands nya film, så kommer den att påverka alla som ser den än mer. Och efter att ha sett alla flämta och sucka inför hans stillbilder i utställningarna är jag övertygad att alla kommer att påverkas än mer av hans rörliga bilder.

En annan nyhet är filmens distribution. Den släpps gratis från producenterna, med förhoppningen att den även skall visas gratis för alla som vill se den, i stil med fotoutställningen som setts av miljoner redan. Här är i alla fall någon som knappast kommer att stämma PirateBay! :-)

Förhoppningsvis kan “Home” hjälpa oss i västvärlden att få upp ögonen för orättvisorna i vår ömtåliga värld på samma sätt som Gores film häromåret hjälpte oss att inse problemen med växthuseffekten. Låt oss bara hoppas att vi låter oss påverkas så mycket att vi ändrar vårt dagliga liv också…

Jag vet i alla fall att jag kommer att hänga på filmens sajt på fredag morgon för att se den. Kommer du…? Även om du inte gillar idén med filmen så kommer du att få se något sagolikt vackert!

“On June 5th, we all have a date with the planet!”

Vi gifter oss med den nya vigselceremonin

Om det till äventyrs finns någon läsare av den här bloggen som inte vet om det ännu, så gifter vi oss den 12/6. Vi är ju inte så kyrkliga av oss, så både vigseln och ceremonin kommer att äga rum på en vacker båt nere vid Söder Mälarstrand.

Ytterligare en passande södermalmsanknytning får vi reda på i DN; de berättar att från första maj så är det en ny borgerlig bröllopsceremoni som gäller, och att den har en strof från Fogelström i den. Ingen fara dock, vi har redan kollat med Annaklara som skall viga oss att hon har övat på den nya texten också.

Tack för hjälpen!

Det blev "presidentglasögonen". Tack till alla som hjälpt mig att avgöra! Nu går jag till Synsam och lägger min beställning, och om cirka 10 dagar kommer jag att kunna se klart i alla situationer.

Vilka glasögon ska jag ha?

Nu är det dags! Jag måste ha progressiva glas på näsan till vardags - vilken beslutsångest! Jag har lånat hem tre bågar som jag kan testa till fredag. Vill du hjälpa mig att välja så rösta ovan före fredag. Här är de tre alternativen.

Blå glasögon

Plexiglasögon

Presidentglasögon

Kvinnobönor

Isla de mujeres – av namnet att döma skulle man kunna tro att ön befolkas bara av kvinnor. Men det är helt fel. Här finns lika stor andel män som på alla andra ställen. Och frågar man varifrån ön har fått sitt namn så får man olika förklaringar av alla. Anki och jag tycker i alla fall att det är trevligt att det finns män – de kallar oss Señorita.

På kvinnoön finns allt man vill ha för en layed back semester: kristallklart vatten, kokospalmer, skvalmusik och försäljare. Och naturligtvis serveras bönor och tortilla till varje måltid. Temperaturen är behaglig, behaglig, behaglig. Vi snorklar, promenerar och badar. I morgon blir det djuphavsfiske.

Tunn luft och full rulle

Mexico City, världens näst största stad. Trafiken är obeskrivligt kaotisk och gatulivet är myllrigt stressigt. Det är ovanligt kallt för årstiden, bara några få plusgrader på nätterna och ca 10 på dagarna. Vi fryser i våra kortärmade t-shirts och tunna tröjor.

Luften är tunn så här 2200 meter över havet. När vi öppnar våra schampoflaskor spruttar det ut av övertrycket, och kulan i min rollon-deo ploppar ut och rullar iväg på golvet.

Det har varit full rulle på konferensen - vi har lärt oss massor, inspirerats massor. Och nätverkat, förstås. Med lite tur får Språkkonsulterna anordna den internationella konferensen 2011, en ära som kan jämställas med att få anordna OS :-).

Peter har trampat Mexico Citys trottoarer och fått en liten glimt av museer och marknader, provat på den mexikanska tunnelbanan och tagit en öl på myllriga barer. Pyramiderna i Teoticuahan hann vi med i onsdags.

Om några timmar åker vi till Cancun. Jag tror inte att någon av oss kommer att sakna Mexico City, ävenom det har varit en spännande bekanskap.

Caramba och hasta luego!

Personerna som håller varandra om ryggen...

Oj! När jag tar en titt på bloggen så är det länge sedan vi skrev något. Det är ju så mycket som man borde berätta om: resten av New York-resan, vår inflyttningsfest, att vi är i Mexico just nu, m.m.

I stället väljer jag konstigt nog att kommentera en artikel i DN idag. Urban Bäckström, bossen på Svenskt Näringsliv kommenterar debatten runt Lars G Nordströms (nye VD:n på Posten) lön, och säger att

"Jag kan förstå diskussionen om vd-löner som vi får från och till. Det är ofta
mycket pengar, men många av mina medlemmar känner inte igen sig i de nivåerna"

Det är två härliga tecken på maktfullkomlighet här:

1. "Mina medlemmar". Urban har faktiskt inga medlemmar alls, däremot har den organisation han jobbar för ett antal företag som medlemmar. Tja, egentligen har Svenskt Näringsliv ett antal organisationer (som Teknikföretagen, Byggföretegen, Almega, etc.) - företagen är i sin tur medlemmar i dem. Men tydligen tycker Urban att det är han personligen som driver Svenskt Näringsliv. Den som i likhet med mig jobbat för ett medlemsförbund (Teknikföretagen) noterar också att Svenskt Näringsliv som vanligt gör vad de kan för att marginalisera förbunden i debatten. Det kriget har pågått sedan SN bildades och lär väl aldrig sluta...
2. Vem är hans medlemmar? Inte nog med att han gör om dem till sina medlemmar, dessutom ser han det som att det är VD:arna i företagen som är medlemmarna, och inte företagen i sig.

Svenskt Näringsliv skapades som en organisation som skall tillvarata intressena hos svenska företag, i interaktion med regering, riksdag, lagstiftare, media, etc. Under Urban Bäckström har det tydligen förvandlats till ytterligare en klubb för inbördes beundran, där ledargestalterna i svenskt näringsliv ägnar sig åt att hålla varandra om ryggen.

(Och jag noterar tacksamt att om det inte vore för att jag är förlovad med Helena så skulle jag aldrig ens notera språkval på den detaljnivån...)

Promenadbönor

I dag lämnar vi Manhattan för att bli rednecks. Det är otroligt vad mycket vi har hunnit med på en vecka. Vi har gjort alla de viktigaste sightseeing-grejerna och dessutom gjort en gryningspromenad över Brooklyn Bridge, Ronja och Helena åkte en specialgjord sightseeing-tur som BARA handlade om Sex & the City och vi gick i timtal på Museum of Modern Art.

Peter har frisknat till. Han tillbringade totalt två dagar med att stanna hemma och kurera sig. Klokt och förståndigt för sedan blev han i form för att ta sig an Manhattans oändliga trottoarer. Helenas stegmätare visade mellan 15 000 och 20 000 steg om dagen. I torsdags var det all time high med 30 098. Man behöver bra skor när man är turist på Manhattan.

Ronja hade visserligen med sig bra skor, men hon har också tillbringat en hel del tid högt uppe på nyinköpta skyhöga klackar. Man måste ju leva upp till the sex-and-the –city style. Kanske därför hon inte bekymrade sig när vi var upp i Top of the Rock – utsiktsplatsen högst upp i Rockefeller Center.

Men nu åker vi som sagt till landet. Våra planer är än så länge ganska vaga. Vi ska hämta vår hyrbil, en grym Chrysler, på flygplatsen och därifrån fortsätter vi västerut för att om ett par dagar vara framme i Buffalo och Niagara. Men vägen dit vet vi ännu ingenting om. Kanske hittar vi en shoppingmall, som Ronja vill. Eller en skjutbana, som Robin vill. Men vi tror i alla fall att det blir betydligt färre steg på stegmätaren de kommande dagarna.

Varma bönor

Robin och Helena vaknade i gryningen och kunde inte somna om. Vi gjorde en kopp kaffe och drog på oss kläderna och gick ut i staden. Det första som slog oss var att det var varmt - fast klockan bara vara strax före sju var det 27 grader. Solen började sila fram och torka undan gryningsdimman och staden som aldrig sover var lugn och vacker. Det var underbart att få första promenaden genom staden utan att behöva se upp för fotgängare, cyklister, skateboardare, taxi ... vi kunde obehindrat böja våra huvuden bakåt och gå och titta uppåt på alla fantastiska byggnader. Vi gick raskt i en timme och kom en bra bit upp på Femte avenyn innan vi viftade in en taxi och väckte de andra med frukost.

Tyvärr var Peter fortfarande hängig och tog det kloka beslutet att stanna kvar i sängen och kurera sig. Han bullade upp med näsdukar, amerikanska värktabletter och en flaska vatten. Sedan sov han större delen av dagen.

Vi andra rustade oss med sköna skor, varsin flaska vatten och så gav vi oss ut i värmen. Lite shopping och lite tunnelbana, så var vi framme vid Central Park där vi hade tänkt att gå en snitslad promenad som guideboken rekommenderade. Det gick sådär. För även om det vanligtvis är väldigt lätt att hitta i NYC så är Central park undantaget. Där är stigarna inte raka utan går huller om buller, de saknar namn och skyltningen är mycket sparsam. Vi gick vilse helt enkelt.

Allting tar sin tid i en så stooor stad och fram på eftermiddagen tog vi en sightseeing tour och kunde beta av alla "måsten": Empire state building, Rockefeller Center, China town, Little Italy, Ground Zera, Frihetsgudinnan etc.

25.347 steg senare kom vi hem till Peter - trötta och med ömma fötter, men mycket nöjda med dagen.

We love NY

Wow-böna

Flygplanet hade massor av platser, två vingar och två våningar. Det var gigantiskt. Helena gillade inte. Men resan gick väldigt bra och sju och en halv timme senare landade vi på Newark. Och där - titta där ligger ju Manhattan. Alldeles på riktigt. Wow!

Tåget till Penn station. Titta upp. Wow!

Taxi till vårt Bed and breakfastställe. Vilken trafik! Vilken galen taxichaufför! Han ömsom stod på gasen, ömsom stod på bromsen. (Ett dygn senare hade vi lärt oss att det är så taxichaufförer i New York kör. De får lära sig det i taxiförarskolan.) Så kom vi fram till vår lägenhet som vi skulle disponera helt själva i en hel vecka. Den ligger på 7:de gatan i East Village.
Och wow, vad fint! Och vad rent och hemtrevligt! Wow! Och tv! Och bredband! Wow! Gratis lokalsamtal så att man kan ringa efter hämtmat! Wow!

Peter var lite hängig men vi hoppades att han skulle krya på sig till nästa dag. Hoppas!

Sa jag "wow", föresten?

Flygböna

Idag flyger vi till Newark. Man frågar sig lite undrande varför ingen tänkte på att det var olämpligt att döpa två platser så nära varandra till namn som är nästan på pricken lika. Men när vi har landat i Newark åker vi i alla fall till New York, om vi bara hittar. Start spreading the news ...

Miniböna

- Det var länge sedan du publicerade något på vår blogg, sa Peter.
- Jag vet, svarade jag.
Men nu har jag publicerat något. Bättre lite än inget alls ... eller?

New Musik lever!

Ja, i alla fall fick de en nytändning för mig idag. New Musik var en engelsk popgrupp på 70/80-talet (mer om dem t.ex. här) där den legendariske Tony Mansfield var låtskrivare, producent, sångare och gitarrist. Tony är kanske mest känd för att ha producerat norska A-Ha och amerikanska Naked Eyes, men mästerverket är den egna gruppen New Musik. Och NM i sin tur har haft ett otroligt inflytande på hela engelska syntsoundet på 80-talet!

Vad som hände idag var att en medlem på den annars ganska döda mailinglistan för New Musik upptäckte en tidigare okänd remix på låten "Churches" från deras andra album "Anywhere".

"Churches" är kanske inte deras bästa låt någonsin, men den här remixen lyfter den faktiskt en hel del!

Du kan hitta låten tillsammans med ett par andra udda New Musik-relaterade inspelningar på min New Musik-sida på esnips.

Och om du vill lyssna på andra låtar med New Musik så finns det några på last.FM. Speciellt "While You Wait" med sin briljanta syntbas-"twang" är fantastisk!

Watchmen blir äntligen film!

Det har pratats om den i 20 år nu, men äntligen kommer den! Eller i alla fall om 220 dagar... :-(

Det säger väl en del om dagens filmproduktion att alla scener filmades för fler månader sedan, men att den kommer att tillbringa runt ett år i post-production. Speciellt med tanke på att regissören är Zack Snyder (som ju regisserade "300" här om året, proppfull med digitala effekter) så kan man vänta sig något effektfullt.

Men den här gången är miljöerna mycket väl uppbyggda i alla fall. Du kan se mer om detta och annat i produktionsfilmerna på filmens blogg.

Eller så kan du insupa filmens atomsfär och se trailern och annat på officiella sajten.

Filmens dräkter och karaktärer verkar vara mycket trogna orginalet - se själv på officiella bilderna på flickr.

Jag är i alla fall otroligt upphetsad trots att Alan Moore inte verkar vara inblandad. Nu dags att kolla på resten av produktionsfilmerna innan jag lägger mig. Yeah!!

Att bli av med irriterande försäljare

Alla följer vi väl Magdalena Ribbings etikettspalt i DN? Sedan hennes tilltagande senilitet(?) på senare år så har den bara blivit än roligare, med hennes uppenbara problem, inte bara att vara tidsenlig, utan att hålla ihop sina råd. Vad skall hon tycka om sandaler på jobbet idag t.ex.? Är det ok som sist, eller är det en styggelse som gången innan? Spänningen är olidlig! :-)

Nu skall jag inte vara alltför taskig med Magdalena - på många sätt är hon ljuset i en mörk värld - hon bryr sig ju i alla fall om sitta (och andras) beteende, det är ju inte alltför vanligt i dessa dagar.

Ett dåligt beteende hon tar upp i dagens DN.se är de anställda på marknadsföringsbolag som i diverse välgörenhetsorganisationers namn attackerar oss på stan. När jag bodde på Östermalm var det ett jätteproblem vid Tegnérlunden, men här på söder tycks de inte finnas. Är vi för fattiga kanske?

I alla fall finns det ett bra sätt att bli av med dessa och andra gatuförsäljare, en enkel metod som jag lärde mig av en amerikan bosatt i Guatemala.

1. Undvik ögonkontakt.
2. Håll vänster arm längs med kroppen och vifta avvärjande med pekfingret i höjd med höften. I extremfallet kan du behöva höja armen lite när du viftar.

Oavsett om du är antastad av souvenirförsäljare på en restaurang i Costa Rica eller går i Solna Centrum så fungerar det faktiskt! Är det en tyst överenskommelse gatuförsäljare emellan, eller är det något magiskt med pekfingret?

Ringbönor

Efter kvällen på Esperanto den 10 april (Gifta bönor) började jakten - jakten på den perfekta ringen. Vilka ringar skulle vi välja? Vitguld, gult guld eller roséguld? Eller blandat? Eller kanske titan eller platina? Ska de vara tunna eller kraftiga, breda eller smala, rundade eller platta, blanka eller matta?

Suck, så många beslut att fatta, och egentligen prioriterade vi båda bara en sak: att få en vacker ring att sätta på den andres finger och visa hela världen att vi hör ihop.

Men vi sprang till Guldfynd och Albrekts, Lhose och NK, Hallgrens och otaliga butiker på webben. Och när vi trodde att vi hade bestämt oss råkade vi gå förbi Eddie Eng på Hornsgatan. Han behövde lite tid, men idag kunde vi hämta två underbart vackra specialtillverkade ringar - en med bokstaven H och en med bokstaven P. Formen, färgen, rundningen, bredden är perfekt. Och allra mest perfekt är förstås att vi nu är riktigt ringförlovade. 

Nostalgidatorprylar säljes

När man flyttar ihop med någon så är det ju en hel del saker som man måste göra sig av med. Det mesta har vi gett bort till släktingar och vänner, och en del har Stadsmissionen fått. Men det finns en del saker som har svårare att hitta ett hem. Nämligen Peters gamla datorprylar från tiden då han jobbade som supportchef för C64- och Amigadatorer hos Commodore på 80- och 90-talen.

Stadsmissionen är inte så intresserade av gamla datordelar till Amiga och Commodore 64-datorer, men det finns entusiaster som vill ha dem så det känns fel att slänga dem. Men hur kommer man i kontakt med dem? Och hur vet man att de kommer till någon som verkligen vill ha dem? Jo, vi provar att lägga ut dem på Tradera! Inte för att vi tror att vi skall tjäna några pengar, men den som lägger 10 kronor för något vill väl hellre ha det än den som lägger 1 krona? Så då går det ju till den bäst behövande!

Så om du behöver exotiska reservdelar och tillbehör till din gamla C64 och Amiga, ta en titt på http://www.tradera.com/category/category.aspx?ftgnr=820763

Det är en intressant samling med allt från vanliga tillbehör (och kompletta datorer) som A501 minnesexpansioner till superudda som trådlösa möss till CDTV.

Sommarböna

I morse klev vi upp sent. Förmiddagen var redan i full färd med att värma upp dagen när jag drog upp persiennerna och släppte in ljuset. Då kom en stor humla flygande - han flög målmedvetet mot vårt fönster och surrade omkring en liten stund innan han flög vidare till någon annnans fönster i något annat hus. Jag vet vad han ville; han ville säga att nu är sommaren här. Välkommen lilla humla!

Äkta bönor

På morgonen går jag barfota genom vår ljusa lägenhet till köket. Golvet är varmt, ekparketten behagligt mjuk under mina fotsulor. Lite damm talkar mina fötter som en påminnelse om att hantverkarna fortfarande finns i våra liv. I köket mäter jag upp kaffebönor i espressomaskinens behållare, trycker på knappen och ser den tjocka creman fylla koppen. Köket fylls av kaffedoft. Äkta kaffe - en vardagslyx som förtjänar en tanke. Så här skrev Nordisk familjebok i början av förra seklet:

För en tid sedan fanns fullkomligt konstgjordt kaffe. Af deg, lera och andra ämnen, åt hvilka man gifvit en passande färg, bildades medelst särskilda små, af ångmaskin drifna pressformar, bönor, efterhärmande olika slag af äkta kaffe. Sådana konstgjorda bönor blandades sedan i viss mängd till den äkta kaffesort, som de likna, och i sålunda "modifieradt" kaffe kunde sådana falska bönor lätt förbises.

Vilken tur att det inte finns falska bönor i mitt liv.

Gifta bönor

Fasoládha (gifta bönor) serveras med hetta och passion, med ömhet och kärlek, med respekt och glädje.

Esperanto – ett av Stockholms senaste tillskott av michelinkrogar som serverar smakakrobatik och matkonstverk av yppersta klass. Gudomlig mat och hänförande vin. Servicen var förstklassig och miljön kultig och spännande i den gamla Jarlateaterns vestibul. Men bäst av allt var ändå sällskapet - mannen som är den som jag alltid helst av allt vill ha vid min sida. Vi åt mat med konstiga namn, förbluffande smaker och fantasifulla upplägg, t.ex. mildkokt primörvitlök i rostat benmjöl med sellerisalt, svartcitron rörd i blomkål, ostron med pärlor, krabba, gåslever och lamm. Himmelska viner. Och sedan rosor, champagne och madeleine. När jag trodde att allt var fulländat, att livet inte kunde bli godare, serverade Peter den mest fantastiska rätten någonsin: ”Vill du gifta dig med mig?” Jag grät och sa ”ja”. Snart är vi gifta bönor, Peter och jag.

---

Åt vi? Drack vi? Jag var så nervös hela middagen att jag inte var speciellt medveten om omgivningen, och den berusning jag kände trodde jag var på grund av närheten till min älskade Helena. När hon dessutom ropade "nej nej" i slutet av den berättelse som skulle leda fram till Frågan så höll jag på att få en hjärtattack!

Men den bästa efterrätt jag kunnat önska mig var när min älskade faktiskt sade "ja ja" när frågan väl kom! Det var i torsdags, så nu har jag svävat fram som på moln i två dagar. Konstigt att livet kan kännas så mycket bättre trots att inget egentligen har ändrats?! Nu skall vi ut och titta på ringar!

Turkiska bönor

Turkiska bönor, eller turska bönor som man också säger, kan vara saltade skärbönor. Det kan också vara salta, skärskrubbade söderbor som varit på hamamet på Nordic Blue på Lidingö. Vår turkiska lögardag började med ljuvlig meze och champagne, mjuka tofflor och badrock och slutligen het ångbastu tills varje por slagits upp på vid gavel. Då intog han rummet - en stormagad sträng turkisk badmästare som skrubbade, skummade, smiskade och sköljde oss med ömsom kallt, ömsom hett vatten tills vi var alldeles rödrosiga och skära i skinnet. Mera champagne och loj vila i det turkiska sällskapsrummet med låga tebord och kuddar. Softa en stund för att våra mosiga och uppblötta hjärnor skulle hinna få igen lite av sina normala funktioner. En fantastisk dag som skulle övergå i en än mer fantastisk kväll. Turska bönor kan vara både salt och sött.

Rosenböna

Jag tittar i trädgårdsböcker, bläddrar i växthandböcker, läser tidskrifter. Vad ska vi odla på vår soliga terrass? Vill vi ha basilika, persilja och dragon? Eller timotej och pimpinell? Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia. Nej, det måste vara något med stor växtkraft. Vad säger handboken ... kanske rosenbönor.

Söderböna

Huset är från 1862 och porten gnisslar en aning när jag skjuter upp den. Innanför ligger en svag lukt av dammigt vårgrus, som ett löfte om en ljusare årstid. Mina steg knastrar lite mot marmorgolvet. Trappuppgången är tidstypisk med rundande trappsteg som är lite nedslitna på mitten, valven marmorerade. Trapporna upp är många och långa, men själva trappstegen är låga och de tre första våningarna går ganska lätt. Därefter blir mina steg tyngre och långsammare. När jag sätter nyckeln i dörren till vindslägenheten är jag lite andfådd. Så kommer jag äntligen in i vår värld av ljus och rymd och själen fylls av lycka. Dörren slår igen bakom mig. Jag är söderböna!

Lika spännande som Melodifestivalen

Den spännanden omröstningen är nu avgjord: Böna # 8 - Det förälskade paret vann en överlägsen seger. Bönan fick hela sex röster. Tvåa blev böna # 6 med fyra röster. Tack till dig som deltog :-) I fortsättningen får bönorna en vanlig titel - inte bara ett nummer. Som Pysslingbönan nedan.

Pysslingböna

På Gräddhyllan finns ett hus utan ingång eller utgång. Fasaden har fönster men ingen dörr. Ändå ser det verkligen ut som om det bor människor i huset - fasaden är välskött, fönstrena putsade, stärkta gardiner, pelargoner ... en katt. Men hur kommer folk in och ut? Jag går runt kvarteret och tittar - ingenstans hittar jag en ingång till huset eller till en gård som kan leda till huset. Jag går tillbaka till framsidan. Hm, längst nere vid rännstenen finns en liten metallucka, två decimeter bred och en halvmeter hög. Är det kanske Nils Karlsson Pysslings hus?

Vikväggen på plats

Döm om vår förvåning när hantverkarna hade fått vikväggen jättbra på plats under dagen. Jippi!

Lägenhetsuppdatering 6:e februari

När vi kom hem från Costa Rica så hade det hänt en hel del med vår lägenhetsrenovering. Våra kära entrepenörer Cecilia och Åsa hade visserligen lovat att det skulle vara klart tills vi kom hem, men även om vi hade packat våra saker för att kunna flytta in när vi kom hem så vågade vi ändå inte tro att det skulle vara klart.

Och det var det förstås inte heller! Däremot är det mycket som har hänt och det är verkligen "nära nu" på riktigt. Lovad inflyttning är nu den 16:e februari, troligare är väl att det sker den 23:e!

Men för den intresserade (hej mamma!) så har vi lite bilder på hur det ser ut just nu:.

Först en ritning på lägenheten, som vi provmöblerade i julas med programmet BoLive. Om inte annat så kanske ritningen hjälper för att hänga med på var bilderna nedan är tagna. Och glöm inte att klicka på bilderna för att få se dem i sitt allra mest högupplösta skick!

 

Här är vårt älskade kök på plats! Det är platsbyggt av Erik Michélsen, en snickare från Öland. Erik har verkligen gjort ett superjobb, och det är kanonfinish på allting. Och faktiskt blev det inte mycket dyrare än ett standardkök från t.ex. Marbodal heller, fast vi har en massa speciallösningar...

Köksön "inifrån" köket. Ovanför vitrinskåpet skymtar man också bambu/grästapeten som sitter i hela snedtaket ovanför köksön och går som ett band via taket över till glasbetingväggen.

Snedtaket gör att det blir en speciell lösning på luckan ovanför den inbyggda diskmaskinen

 

 

 

 

 

Inget kök är väl komplett utan en köksö med vinkyl?!

 

 

Nu väntar vi bara på att bänkskivan skall komma så är köket klart!

Väggen mellan köket och hallen är i glasbetong, dels för att släppa in ljuset, och dels för att vi tycker att det är så jäkla snyggt! Som synes så är inte väggen spacklad och fixad ännu. Grästapeten ovanför köksön kommer att fortsätta upp i taket och sedan ned på denna vägg också.

Den blå plasten till höger är kyl/frys med skyddsplasten kvar.

 

På tre ställen i vardagsrummet och ett ställe i arbetsrummet så är det sådana här dörrar till förvaringsutrymmen på kattvinden (dvs utrymmet under snedtaket). Dörrarna är ungefär en meter höga, och utrymmet där bakom 1-1,5 meter djupt. De kommer till att börja med att göras så osynliga som möjligt, med bara en smal springa runt dörren, men det är möjligt att vi senare väljer att förstärka kanterna i stället, med ljus, en ram, eller nåt sånt.

På en annan av väggarna i vardagsrummet har vi gjort infällda bokhyllor. Eftersom kvadratmeterpriserna är som de är i Stockholm så vill vi verkligen utnyttja utrymmet så bra som vi bara kan. Ytan som den där bokhyllan står på kostar ju 30.000 - den dyrate bokhyllan vi nånsin haft i alla fall! :-) Just nu så utnyttjas det av byggjobbarna för deras saker, men sedan kommer det att bli en elegant bokhyllebelysning och plats för våra "finböcker".

Det här är det utrymme i sängkammaren där vi kommer att ha stora garderoben. I den här nischen kommer det att bli elfainredning med backar, hyllor och garderobsstänger innanför skjutdörrar från Inaria. Till vänster skymtar dörröppningen. Alla innerdörrar utom den till badrummet är förresten skjutdörrar. Vi tror att vi inte kommer att vilja stänga dörrarna om oss speciellt ofta alls, så att de är lite jobbigare att öppna och stänga uppvägs av att det ser så snyggt ut och är så praktiskt i normalläget när de är öppna. Själva dörrarna (eller dörrbladen som proffsen säger) är specialtillverkade, MDF-skivor som laminerats för hand med wenge (samma som golvet).

Skiss och materiallista över garderobsinredningen.

De här garderobsdörrarna skall vi ha. Typ i alla fall. Två av garderobsdörrarna skall ha speglar, de andra två skall ha mjölkvitt glas (om det inte blir tre dörrar), och trät skall vara i Wenge för att matcha golvet. Men annars är de likadana! :-)

Förutom stora garderoben så har vi en garderob/bokhylle-kombination i sängkammaren också. Eftersom lägenheten trots allt är en ombyggd vind från 1860-talet så är den full av prång och konstiga vinklar, och vi har försökt använda dem så gott det går till sådana här kluriga lösningar. Väggen bakom den här kombinationen har tre olika djup!

Skiss över hur dörrarna skall se ut. Till vänster är det alltså bokhylla med en mycket klurig justering för hyllhöjd som vår snickare-och-mycket-annat Åsa har fixat till.

 

På andra sidan lägenheten så är det en liknande ojämn vägg, men i arbetsrummet har vi valt att accentuera ojämnheten i stället, genom att ta fram tegelväggen bakom. Så småningom skall det bli en platsbyggd bokhylla i den nischen, men vi funderar fortfarande hur den skall vara utformad och upphängd. Undrar vad Mona (förra ägaren) tänkte när hon valde den där tapeten!?

Den här bilden visar ganska ointressant nederkanten på skorstensstocken, men det är också den enda bilden vi har på vårt helt underbara wengegolv, som är i hela lägenheten utom hallen och badrummet. Tyvärr är det svårt att förstå av den här bilden hur bra det ser ut när man ser det på ett helt golv, men lita på oss! Även golvlister och dörrfoder är i samma material, liksom dörrar och garderober. Vi hoppas(!) att det skall ge ett sobert och elegant intryck.

Här är tre av spotlighthålen ovanför sängen. Totalt skall vi ha c:a 80 spotlights(!) (vi har tappat räkningen)  på ungefär lika många kvadratmeter! Och allt styrs genom ett datorsystem där man använder "scener". Typ vid "sänggående" så släcks taklamporna samtidigt som sänglampor och en golvlampa för mysbeslysning tänds. När väckarklockan stängs av så tänds ljuset i hallen och på toaletten automatiskt. När man trycker på "går hemifrån" i hallen så släcks alla lampor överallt, osv. Mer att läsa om detta finns på http://x10automation.blogspot.com för den som är nyfiken.

Detta är en av elcentralerna, innan styrelektroniken för belysningen är på plats. Elinstallationen är så omfattande att det finns två elskåp i varsin halva av lägenheten!

Så här ser badrummet ut just nu (nedan) - fullt med byggmaterial och den nya tvättmaskinen och torktumlaren. De är av den grunda modellen, bara c:a 40 cm djupa, vilket gör att vi hoppas kunna få plats med dubbla handfat och en duschkabin. Men just nu orkar vi inte göra något åt badrummet, utan det får vara som det är tills senare i vår, men då skall vi göra om allt utom golv och väggar.

I vardagsrummet bestämde vi oss tidigt för att ta bort balkongdörr och fönster och ersätta dem med en stor vikvägg. På sommaren så kan vi öppna hela väggen så att vardagsrummet och terassen blir som ett enda rum! Men mindre kul var att det såg ut så här när vi började riva väggen:

Jajamen, fuktskador, och rejält med fuktskador dessutom. En del av spånskivorna där bakom var alldeles uppblötta och ramlade i bitar bara vi snuddade vid dem! Tur i oturen är att det inte är vår egendom utan föreningens, men det har ändå försenat hela projektet en hel del. Och antagligen kommer vi att få stå ut med ombyggnad ute på terassen till våren när värmen kommer... :-(

Man kan i alla fall se vattenslingorna till det nya värmegolvet i kanten på bilden ovan.

Just nu så är väggen helt riven och täckt med en presenning, men i morgon så kommer vikväggen på plats!

På vägen ut ur lägenheten tar vi oss en snabb titt i hallen. Innanför ytterdörren var det tidigare en gästtoalett. Visst är det praktiskt med en extra toalett, men det är ännu mer praktiskt med mer garderobsutrymme, så vi har konverterat den till en klädkammare. För att få en enhetlig stil så skall vi sätta in en smal rad med glasbetong till vänster om dörren, för att anknyta till den stora glasbetongväggen mot köket, som är precis utanför bilden. Dörren är förstås en skjutdörr precis som de andra.

Så det är hur det ser ut just nu...hjälp oss hålla tummarna för att allt är klart om två veckor!

Böna # 8

Det är torsdagskväll på Restaurante Nuestra Tierra. Det förälskade paret har precis ätit klart och fått in sitt kaffe med likör. De ler mycket, tittar varandra i ögonen, ibland rör den ene ömt den andres kind. Vid bordet bredvid spelar några musiker smäktande musik för gästerna. Besa me, besa me mucho, cómo sí fuera esta noche la ultima vez. Gästerna applåderar och musikerna går vidare till det förälskade paret. Mannen viftar först lite avvärjande, kanske generat. Men kvinnan tar upp några sedlar och ber dem spela något. Musikerna spelar Toda una vida estaría contigo, mannens besvärade min byts i ett ömt leende. Medan musiken spelar glömmer de världen runt omkring.

Böna # 7

Kvinnan vid grönsaksståndet på Mercado Central i San José är envis.

- Ni har räknat fel! Ni försöker råna mig på mina pengar!

- Men snälla señora, jag har summerat flera gånger. Det blir 2070 coloner varje gång.

Kvinnan är liten och ganska nätt. Håret bär hon i en inbakad fläta och det fårade ansiktet ser intelligent ut. Glasögonen förstärker förstås intrycket. Hennes mun ser bestämd ut.

- Jag betalar inte mer än 1800 coloner. Ni har räknat fel!

Kön bakom henne börjar bli lång. Fler och fler lägger sig i dispyten, räknar och dividerar. Pojken som är i sällskap med kvinnan börjar skruva på sig generat. Rösterna är ilskna, påsarna vägs om igen, räknemaskinen får återigen summera posterna, flera hjälper till att kontrollräkna. Expediten i grönsaksståndet ler så triumferande:

- 2070 coloner, señora! Varken mer eller mindre. Betala mig nu eller gå härifrån så att andra får handla.

Kvinnan bryter ut i en tirad av spanska ord, lämnar över några sedlar och packar sedan sina påsar med yviga rörelser så att lösviktsbönorna flyger. Så tar hon pojken i handen och går därifrån, medan orden fortsätter att smattra ur hennes mun.

Summa sumarum - Costa Rica

När vi landade i Costa Rica på kvällen den 14 januari hade vi inga fasta planer alls. Vi hade bokat hotellrum i San José första natten, men i övrigt var ingenting inbokat. Vi hade lite vaga tankar på att plugga spanska, lära oss laga latinamerikansk mat och att åka zip-line. Vad blev då vårt helhetsintryck när vi sumerar vår Costa Rica-semester 2008?

Vilken fantastisk semester. Vi var borta totalt 20 dagar men vi hann med så mycket. Man kan kanske tro att det blir lite stressigt att bryta upp hela tiden och bege sig till en ny ort efter bara några dagar, men vi fick aldrig den känslan - kanske tack vare att vi aldrig planerade särskilt noga utan styrde vår kosa dit vi ville, när vi ville. - Helena

Var det verkligen bara sol och blå himmel hela tiden? Inga missöden, undrar du kanske. Vi måste faktiskt tänka efter ...

Hmm, costaricanerna är inte så bra på kösystem och kan utan att blinka tränga sig före medan man själv har köat i evigheter. Peter blev så förbannad på McDonald's i San José att han till och med struntade i den McFlurry som han hade suktat efter i en vecka.

Och trottoarerna i Sámara var idiotiskt utformade. Varenda dag höll jag på att snubbla i de nästan osynliga nedsänkningarna och sista dagen ramlade jag och stukade foten och slog upp knäet. På så sätt gick jag miste om den sista dagen på stranden. :-( - Helena

Det känns dumt att klaga på vädret efter fyra dagar i strålande sol på en underbar strand, men Karibien var kallare och regnigare än vad jag kom ihåg. Och magsjukan kunde jag nog ha varit utan. Allt som vi inte hann med? Nja, det känns mer som något positivt för det innebar att vi verkligen stannade upp och njöt av det vi upplevde, och det kan aldrig vara fel. - Peter

Den bästa höjdpunkten då? Välj EN sak.

Det är omöjligt att välja ut EN höjdpunkt. Om jag inte får ange 62 stycken så vägrar jag. - Helena

Utan tvekan glädjen och stoltheten jag kände när jag såg Helena ta sig över sina begränsningar och både åka gummiflotte och zipline. Titta en gång till på videon i slutet på "Zip-i-doo-da"-avsnittet. Det är det vackraste jag såg på hela resan! - Peter

Sista paradiset

När vi anlände till Sámara på Stilla havs-kusten hade vi redan besökt så många platser som vi liknat vid paradiset, att vi inte riktigt hade några förväntningar på den sista anhalten för vår resa. Vi hade ju redan sett de mest fantastiska stränderna, de tätaste regnskogarna, de mesta underbara vattenfallen, de mäktigaste forsarna, de mest sorslagna utsikterna från bergstoppar, de mest hissnande ravinerna - hur skulle någonting kunna slå detta? Ja, utan att kunna rangordna våra paradis så måste vi säga att Sámara spelade definitivt i samma liga: oändliga  soldränkta stränder, kokospalmer, hängmattor och det eviga bruset från Stilla havets bränningar som rytmiskt slår in mot stranden. Ett nytt paradis!

Och hur var det nu med den perfekta vågen som vi jagade? Ja, surfarna gillade nog inte vågorna där, men eftersom den perfekta vågen för oss är mycket, mycket liten så hittade vi rätt i vårt sökande. - Peter

Vi hade fyra dagar på oss i detta paradis. Vårt hotell Casa Valeria låg direkt på stranden. Varje morgon åt vi frukost på stranden och om kvällarna satt vi på stranden och räknade stjärnorna.

Men tro inte att vi var sysslolösa: Helena läste ut en bok. Peter slet rejält på en hängmatta medan han läste Spindelmannen (på datorn förstås!). En dag promenerade vi till den ena änden av den milslånga sandstranden. En annan dag promenerade vi till den andra änden. Och varje kväll tog vi en Piña Colada i solnedgången medan vi tittade på nybörjarsurfarnas outtröttliga försök att bemästra vågorna.

De fyra dagarna i Sámara gav oss verkligen tid att koppla av. Jag som tyckte att Peter och jag pratar mycket med varandra även i vanliga fall, blev lite överraskad av vad tid och avkoppling kan göra för att lära känna någon ännu bättre. - Helena

Vårt sista paradis blev kanske det som är sinnebilden av paradiset för de flesta människor. Trots att tiden liksom stod still och klockan blev till en helt oväsentlig pryl, hade vi gärnat stannat tiden och blivit kvar i Sámara ett tag till.

Men hemresedagen kom allt närmare och plötsligt en gryning klockan 4.30 satt vi på bussen till San José för att tillbringa vårt sista costaricanska dygn i huvudstaden.

Klockan. Noll. Fyra. Och. Trettio. Och allt för att Helena inte kunde hålla sig på benen när vi skulle iväg och köpa biljetter till den senare bussen! Tur för henne att hon slog sig så att hon får lite sympatipoäng, annars kunde jag blivit sur. Hrmph. - Peter

Böna # 6

Solen har just sänkt sig ner bakom Stilla havets horisont och stranden som nyss hade badat i solljus blir plötsligt tom på människor. Stranden blir blå och sval av de bleka strålar som fortfarande orkar över randen. I sanden mellan en kokospalm och en bananplanta står två kokosnötter med ett sugrör nerstucket i vardera topp. Så kommer en bris och tar tag i den ena nöten. Den vippar över och välter sakta mot den andra nöten. Klonk!

Zip-i-doo-da

Ok, är det något man skall göra i Costa Rica så är det zipline. När man läser om Costa Rica så pratas det en massa om ekoturism, hur naturnära allt är, o.s.v. I själva verket så tycker nog Helena och Peter inte att det stämmer speciellt väl. Det är klart; jämfört med chartermonsteranläggningarna på Mallis eller Kanarieöarna så är ju allting väldigt småskaligt i alla fall, men ekologiskt?

Monteverde skall vara centrum för ekoturismen i landet, men till och med här så verkar det som att folk är mer fokuserade på "häftiga" saker än något annat. Och det är lika mycket sopor på gatorna som i resten av Costa Rica (eller Stockholm för den delen). Inte för att Helena och Peter är ett dyft bättre - de kom inte till Monteverde för att besöka någon av nationalparkerna (som ändå skall vara ganska tomma på djur längs vandringslederna - efter flera år har djuren lärt sig var de inte får vara i fred) och se alla djur.

I stället kom de hit för att åka zipline!

Costa Rica är känt för att ha fler nationalparker än kanske något annat land, och det må vara sant. Men de har definitivt fler stålvajrar spända mellan trädtoppar än något annat land i världen! Ziplining är att åka från plattform till plattform upphängd på stålvajrar, på allt från tre till 70 meters höjd över marken. Och fort går det!

Alltihop startade i Monteverde, gissningsvis när turisterna var less på att inte se några apor eller fåglar för all dimma (det är nämligen mer eller mindre konstant ett dis eller dimma i luften), och nu finns det fler sådana anläggningar än vad det går att hålla ordning på bara i den lilla bergsbyn Santa Elena där Helena och Peter bodde. Och vart man än reser i Costa Rica så nog finns det en zipline.

Peter var lite orolig för Helena och hennes höjdskräck. För de som inte känner till vilken nivå den är på så kan Peter berätta att i Lissabon så åkte de upp i ett fem våningar högt torn. Väl uppe så var det en tre meter bred plattform, som var mycket väl inhängnad på alla sidor. När Helena kom ut så strök hon sig fram med ryggen mot väggen och vägrade lämna tryggheten och ens gå fram till kanten. Höjdskräck med stort H!

Helena åker taxi

Så när Helena klamrat sig fast vid Peters arm hela resan dit, och åkandet började med att gå uppför en flera våningar hög trappa så trodde nog Peter att Helena skulle banga ur och strunta i att åka. Men Helenas räddning blev nog att det gick att åka "taxi". I stället för att hänga ensam i linan och styra och bromsa själv så gick det att åka tillsammans med en av guiderna.

Peter i full fart

Medan Peter åkte med fullt dödsförakt mellan plattformarna (Peter var den i gruppen som åkte fortast - om det berodde på att han bromsade minst eller för att han hade mest ...hmmm...."ballast" får vara osagt) så vande sig Helena sakta men säkert vid att segla fram mellan trädtopparna. Efter ett tag så tänkte hon varken på att de hela tiden var jättehögt upp i träden, eller att de swischade jättefort fram på linorna, och hon kände sig redo att åka själv!

Helenas åkande var något av det modigaste jag har sett. Från att ha varit ett självande litet löv som knappt kunde stå upp till att insistera på att få åka själv trots att guiden tyckte att "just här kanske inte är så lämpligt" så tog det mindre än en timme. Och när vi kom "i mål" så var Helena minst lika proffsig och dödsföraktande som någon av oss andra. Imponerande! - Peter

Någonstans mot slutet så var det dags för en "Tarzangunga", och nu var det Peters tur att vara rädd! Helena och Peter hade nog trott att det skulle vara att gunga sig lite lätt i en lian, men i själva verket gällde det att falla lodrätt nedåt i flera meter och lita på att en lina skulle fånga upp en innnan man landade på näsan! Hollywoodtjejerna som tittade på sade till Peter att han var bäst hittills, men det var nog för att de trodde att hans skrik var av typen Tarzanvrål. I själva verket var det ren och skär dödsångest!

Det kanske förkortade mitt liv med 10 år, men det var kul i alla fall! - Peter

Tarzangungan såg verkligen läskig ut. Inte för att den gungade högt (och det gjorde den verkligen) men för att man var tvungen att kasta sig ut i ingenting innan linan fångade upp en. Peter hade en dödsföraktande stil. Han slängde sig med ett vrål som skulle fått Tarzan att börja käka Läkerol och med ett elegant sving gungade han ut över trädtopparna. - Helena

Monteverde var fullt av andra aktiviteter man kunde göra också (mmm, det är många regniga dagar varje år...), och om semestern varit oändligt lång så hade Peter och Helena kunnat stanna en vecka till, speciellt eftersom vandrarhemmet var så mysigt. Men semestern börjar gå mot sitt slut och nästa gång vi träffar de tu så har de styrt kosan mot Stilla havskusten på jakt efter den perfekta vågen...

Video av Helena när hon åker ensam för första gången.

Kaffeplantagen

När Peters mage tillfrisknat satte vi oss återigen på en buss, den här gången till området Monteverde som ligger mitt i landet, precis på gränsen mellan kontinentalplattorna. Från rätt bergstopp i Monteverde lär man kunna se Costa Ricas båda kuster samtidigt.

Vi hittade ett kanonställe i den lilla byn St Elena. Backpacker-stället var förstås enkelt, men det som saknades i lyx vägdes upp av atmosfär. I den lilla lobbyn fanns det alltid folk att prata med. Folk satt och spelade spel, läste eller fikade. Eller bara berättade om dagens äventyr för varandra. Här kunde man när som helst få frågan om man ville slå sig ner och spela schack eller en nyfiken fråga om varifrån vi kom. Vi älskade Pension St Elena!

Cafe Monteverde Coop

Cafe Monteverde är ett fair trade-kooperativ som producerar kaffe i Monteverde-distriktet. Helena var förstås eld och lågot över att få lära sig mer om sin favoritdryck så vi gav oss iväg tillsammmans med några amerikanskor för att få en guidad tur som började på señor Victors plantage.

Plantagen var underbart vacker och señor Victor berättade engagerat - inte bara om kaffets väg från frö till böna, utan också om vilka växter han planterar för att till exempel ge kaffebusken den skugga den behöver, eller vilka blad som snabbt ombildas till näring för jorden. Om vi någonsin hade trott att kaffeodlare var obildade bönder fick vi ändra uppfattning nu. Victor hade djupa insikter i ekokedjan och visste precis vad han höll på med.

Under hela guidningen stoppade han in kaffebär i munnen. Ja, det är faktiskt bär från början och de smakar jättegott! De är ljuvligt söta att suga på och inte beska alls. Kärnan, det vill säga den blivande kaffebönan, spottar man dock ut. Den är bara hård och besk.

Så här blir det en böna av ett bär:

1. Man plockar bären, men bara de röda är klara för skörd, så de måste plockas för hand.
2. Sedan tvättas skalet och den söta honungsliknande vätskan (vilket slöseri!) bort från bönan i en maskin.
3. En annan maskin storelkssorterar sedan bönorna. De stora och tunga väljs ut till export medan de mindre används för eget bruk.
4. Därefter läggs bönorna ut att torka i solen. Man lägger dem i långa rader, och under dagen måse de vändas en gång i timmen så att luft kommer in, för att inte en jäsningsprocess skall starta.
5. När de torkat (vilket tar c:a 1 vecka) packas de i säckar där de får ligga under tak i en månad för att den sista fukten skall dunsta bort.
6. Sedan rostar man dem i en ugn i c:a 250 grader tills de når perfekt färg. Gränsen mellan mellan- och mörkrost är hårfin (det handlar om sekunder), och mästerrostarens anseende är högt - detta är hantverk på högsta nivå!

Efter detta har man en färdig produkt att skeppa till västvärlden. Eller mala till pulver och servera till dem som just har varit på studiebesök! Mörkrosten var nog vår favorit. Vi hade höga förhoppningar på det "naturtorkade" (där man torkar hela bäret med skal, saft och allt, vilket skall göra det sötare), men det var alldeles smaklöst.

Just det här kooperativet skeppar all sin produktion till Montana i USA, men vi köpte med oss nåt kilo hem så först till kvarn... :-)

Böna # 5

Vägen slingrar sig högt, högt upp i himlen. På den här höjden kan man, om luften är riktigt klar, se Atlanten i norr och Stilla havet i söder. Luften är hög och klar och grönskan är lika ogenomtränglig som alltid. På ena sidan av vägen blir vegetationen lite mindre tät och några hagar ligger kant i kant utefter dammet. Här är man verkligen ett med naturen. I den sista hagen sitter en man på en häst. Han har lite indianskt utseende och ser ut att höra hemma här. Han fullbordar den vackra tavlan. Men vänta ... vad gör han? Han håller ett föremål i höger hand och pressar det mot i sitt öra. Samtidigt rör han läpparna som om han talade med någon ...

Nerför floden i gummiflotte

Klockan 6.30 på tisdagsmorgonen stod vi utanför grindarna på hotell Jakaranda och väntade på att äventyrsarrangören skulle hämta upp oss. I ena handen hade vi solkrämen, i den andra vattenflaskan. Nu var det dags för white water rafting - eller forsränning som vi säger på svenska (tror vi i alla fall att vi säger). I det här fallet innebar det att man tar sig nerför en skummande flod i en ranglig liten gummiflotte och försöker låta bli att trilla i vattnet.

Egentligen var det kanske främst en av oss som var sugen på det här äventyret, den andra mera avvaktande. Men vad tusan - i lust och nöd, heter det ju, så "den andra" hängde med.

Minibussen var till vår förvåning ganska punktlig och snart var vi på väg till floden Pacuara, till en plats högt, högt uppe i bergen. Naturen här är dramatisk och bedövande vacker, och djurlivet är artrikt och sjudande.

Vi var förväntansfulla och samtidigt lite nervösa när bussen stannade vid flodkanten. På bussen hade vi fått instruktioner om hur man skulle bete sig om man trillade i vattnet, om man kom långt från båten och ... om man hamnade UNDER båten! Den ena hälften av oss hade ju viss erfarenhet av rafting och visste vilka häftiga upplevelser som väntade. Men ju längre instruktionerna fortskred, desto nervösare blev "den andra". Till slut klängde "den andra" sig fast vid "den enas" arm och blundade.

Men nu fanns ingen återvändo. På med flytväst och hjälm, och upp i flotten med paddeln i handen. Forward ropade styrmannen och vi paddlade. Första forsen närmade sig och alla sex paddlarna i flotten spännde musklerna och höll ett stadigt tag om paddelns skaft. Vi lydde styrmannens kommandon som en militärtrupp och vips var vi ute ur skummet och tillfälligtvis i lugnare vatten igen.

Nedströms blev forsarna vildare och vildare, och vi blev modigare och modigare. Det här var verkligen kul! Samtidigt bjöd turen på fantastiska naturupplevelser. Färden gick genom djupa (och då menar vi djuuupa) raviner och fräsande forsar. Vattenfall och grönska. Vita hökar, gamar och hägrar. Den glänsande blå morpho-fjärilen. Allt var nästan en religiös upplevelse.

 

Fyra timmar tillbringade vi flotten och tiden flög fram. När vi till slut, genomvåta inpå bara kroppen och men värkande muskler klev ur flotten flera mil längre nerför floden, hade vi haft så många adrenalinkickar man kan behöva under en dag. Inte för ett ögonblick skulle vi vilja ha det här äventyret ogjort, varken den ena eller den andra av oss.

Montezumas hämnd

Eftersom vi kände oss färdiga med Puerto Viejo de Talamanca tog vi bussen direkt till San Jose. Väl framme på hotellet insåg vi att den härliga forsränningen måste ha gått genom den mäktiga Montezumas rike. Den ena av oss fick nämligen smaka på hans gruvliga hämnd ...

Pedro och Elena besöker Bribri (del 2)

När Julio visat oss fram till vad som visade sig vara vår slutstation stod vi framför en charmig "lodge"-likande byggnad i en glänta i djungeln. Estibrawpa (egentligen Stibrawpa, men de där rackans spansktalande folken klarar ju inte det utan lägger till ett "E") är alltså ett kollektiv där kvinnorna har makten och styr. Männen får vara medlemmar, men de deltar inte i besluten. Intressant med kvinnor som står för inititivförmåga och kraft, och i linje med vad vi har sett tidigare i Centralamerika (Belize business life). Vad är det egentligen med männen här nere som gör att de inte verkar kunna sköta någonting bra? Heja kvinnokraft!

Hyddan där vi bodde.

Stibrawpa är en väldigt trevlig anläggning med en mycket enkel restaurant, några större samlingsrum, och en liten hylla med hantverk till salu. På baksidan finns det toaletter, duschar och några mycket bekväma hyddor där man kan sova över. De flesta besökare stannar bara över dagen, men vi valde att sova över. Men vi hann inte mer än slänga in våra saker på rummet så undrade Julio om vi inte ville följa med till swimmingpoolen för ett avsvalkande bad.

Helena och Bribri-barnen vid poolen.

"Swimmingpoolen" var förstås inte exakt en sådan, utan en naturlig bassäng en bit uppströms i en bäck. Det skulle vara "muy fresco", men för oss som är vana vid Mälarens badtemperaturer så var det riktigt varmt och skönt. Vi fick också sällskap av Deidre, Diana och två andra härligt charmiga femåringar när vi svalkade av oss i vattnet. Skolorna har visst jullov i två månader, så de var lediga (annars har alla Costa Ricaner gratis och obligatorisk skolgång, även indianerna i djungeln).

Lunch och efterrätt

När vi kom tillbaka till Stibrawpa så var det dags för lunch, och den var ungefär som alla andra luncher för lokalbor i fattiga områden: rice&beans med lite grönsaker. Men eftersom vi var gäster så fick vi lite kyckling och underbart god färskt palmhjärta också. Vi pratade med några danskor som var där en längre stund (mer om det senare) och som åt med lokalborna och de sade att sådan lyx hörde till ovanligheterna. Och den fina gröna mattan de serverade maten på var förstås ett bananblad! Som alltid när vi äter lokalbornas mat så förundras vi över hur gott den enkla maten smakar, men också över hur enahanda det måste bli i längden med samma mat om och om igen...

Efter lunchen så var det dags att göra choklad! Det första steget är att ta fram kärnorna från kakaofrukten (kakaobönorna). I förra inlägget var det en bild på den gula kakaofrukten. Den bryter man upp, och om man är en gottegris (om?!) så suger man bort den omgivande honungsliknande vätskan runt kärnorna. De skall sedan rostas innan de är klara för att krossas. Krossningen görs manuellt med en sten i en skål, innan man skakar dem för att skilja bort skalen. Efter det är det bara att mala dem i en mycket fin kvarn. Förr pressade man dem säkert mellan två stenar, men nu för tiden använder man en mer modern kvarn. Men varför läsa det här; titta på videon här nedan i stället:

Julio, Pedro y Elena gör choklad

Efter den processen får man en trögflytande massa (inte ett pulver!); om man inte blandar i mjölken (de använder kondesnserad mjölk så får man socker och mjölk i ett) så får man...wait for it...100% kakao! Och annars...mindre! När man låter massan torka över natten kan man rulla ihop den till klumpar; 5 av de här har vi med oss hem, så den som vill smaka gör bäst i att höra av sig så fort som möjligt efter den 2:a februari då vi kommer hem!

Efter chokladtillverkningen hade vi lite ledig tid, som vi väl egentligen borde ha använt till att vandra omkring i byn, men vi kunde inte motstå att gå tillbaks till vår underbart romantiska hydda och njuta av vår baño privado och ligga under myggnätet en stund. Avslappnande - faktiskt så avslappnade att vi försov oss till middagen.

Middagen var ungefär samma som lunchen, men i samband med den så lärde vi känna ett par väldigt intressanta danska damer. De är bägge pensionerade från resebranschen, och Kirsten har varit i Costa Rica 20+ gånger eftersom hennes bror bor här. För fyra år sedan var de på ett likadant besök som vi i byn, och på något sätt fick de för sig att de ville lära byborna engelska. Så de har fixat massor av undervisningsmaterial och är nu två månader i byn och lär ut det de kan.

Engelskaundervisning för nybörjare.

Vi är inte helt klara på om vi tycker det är bra eller inte. Vad hinner barnen lära sig på två månader egentligen (speciellt som att närvaron är ytterst sporadisk)? Och vad händer när de reser därifrån? De har inga planer på hur undervisningen skall fortsätta, så barnen kommer nog ganska snabbt att glömma bort det de lärt sig. Risken finns att hela projektet bara är något som tar tid, pengar (de bjuder danskorna på mat och uppehälle), och energi från byn samtidigt som det skapar något slags hopp som bara leder till besvikelse. Svårt, svårt, men damerna verkade i alla fall väldigt nöjda med den insats de gjorde, och det har ju ett värde i sig!

När vi kom till Costa Rica så hade vi ju delar av vår gamla dygnsrytm kvar (vilket innebar att vi blev trötta vid nio), men lagom till att vi börjar anpassa oss till den Costa Ricanska dygsrytmen så pang - träffar vi på djungelns egen dygnsrytm: vid niotiden börjar alla ursäkta sig och drar sig tillbaks, så vi går till vår månbelysta lodge för en mysig natt under myggnätet...

Dag två

Tidig uppstigning och packning innan vi intog frukost som (surprise!) var ungefär som gårdagens lunch och middag. När vi planerade resan så hade vi sagt att vi ville vara tillbaks till Puerto Viejo till lunch, men nu började vi ångra oss. Vi hade mer än gärna stannat hela dagen och lekt med de gulliga barnen, njutit av solen och vattnet, och lärt känna resten av byn mer. Men i stället fick vi sätta lite fart för att hinna med det vi "skulle" göra.

Vi fick prova att göra "takpannor", d.v.s. knyta palmblad till bambustänger med hjälp av lianer. Vi var väldigt imponerade av hur duktiga och snabba vi var, ända tills de berättade att hela svårigheten var att välja rätt blad från träden. Men om man bara väljer rätt så håller de i runt åtta år innan de behöver bytas!

Film på Helena som lär sig knyta tak

Skjuta pilbåge stod också på agendan, och där imponerade vi omättligt på våra värdar med vårt prickskytte (eller möjligtvis nåt helt annat - de skrattade och hade kul i alla fall!), innan vi gick förbi den lilla hyllan med hantverk och köpte lite småsaker med oss hem. Alltid tråkigt att man inte har en extra väska med sig att fylla med det man vill köpa... Vi såg liknande saker i en affär i huvudstaden senare för ungefär tre gånger priset, och det irriterade oss lite grann tills vi insåg att det är väl ungefär påslaget från vilken tillverkare som helst till slutkund. Men visst vore det trevligt om indianerna kunde få en större andel av potten?

César (vid rodret) med sin bror och sin urcharmiga son

Så det var med viss sorg i hjärtat som vi anträdde hemresan. Än en gång fick vi sällskap av César, den ende i byn som kunde engelska. Han verkade vara byns egen Christoffer Columbus eftersom han hade varit så långt som till Monteverde (dit vi kommer senare) i bergen i norr. Han hade ständigt ett mycket charmigt leende, utom just på den här bilden förstås! :-(

César hade kommit ihåg att han lovat att ta oss till ett vattenfall för att bada på vägen hem, och även om det inte var jättevarmt så kände Peter trycket att hoppa i en kort stund i alla fall.

På det hela taget var det en underbar resa ut i ett liv som vi knappast ens kan ana hur det är att leva.

Den här delen av resan blev nog beskriven i lite mer detalj än vi hade tänkt, men dels var det kul att skriva, och dels fastnade vi på ett hotell ett par dagar på grund av magsjuka och inte så mycket annat att göra. Hoppas att vi inte har tråkat ut våra läsare allt för mycket, utan att det var lite intressant i alla fall. I fortsättningen blir det tillbaks till lite mer kortfattade rapporter!

Pedro och Elena besöker Bribri (del 1)

Puerto Viejo var en skön plats att hänga på, definitivt mer folk att träffa och mer saker att göra än lilla Cahuita. En av de saker som fanns att göra var "det vanliga" på orter där det finns hyfsat med gringosar: att åka på utflykter av olika slag. Costa Rica verkar vara lite enahanda på så sätt att det är ungefär samma utflykter som erbjuds oavsett var i landet man är - det ingår helt enkelt en mer eller mindre lång resa till utflykten.

Det passar säkert bra för den typiske amerikanske turisten som åker till ett ställe och stannar där hela semesterresan, men det känns inte helt rätt för oss. Dels så går det bort mycket tid, och dels så känns det inte rätt för miljön att åka omkring i SUV-ar över hela landet.

Efter att ha kollat in utbudet med lokala utflykter så fastnade vi för en två-dagars tripp till Bribri-indianerna.

Bribri är en av sju indianstammar i landet, som lever ett någotsånär traditionellt indianliv. Man kan förstås diskutera hur lämpligt det är att åka dit över huvud taget, eftersom det gör att de bli mer medvetna om det västerländska samhället och integreras mer i det. Å andra sidan är det bra att åka dit och sprida lite av sina colones på dem också så att de kan få del av välfärden i form av t.ex. bättre mat, spisar som inte ryker in etc.

Vi bestämde oss i alla fall för att vi kunde göra mer nytta än skada. Vi valde en lokal arrangör som ordnade resan i direkt samarbete med ett kvinnokollektiv i byn, för att så mycket av våra $200 skulle gå till dem som behöver pengarna.

  Tre av medlemmarna i kvinnokollektivet.

Ett dokument som berättar mer om kollektivets historia - klicka för att läsa.

 

Resan till reservatet börjar

Helena utanför Winstons bil
Som så många andra resor i Centralamerika började dagen med en resa i en gammal skruttig bil. Vår researrangör Winston hämtade oss vid hotellet i sin gamla rostiga Hyundai, och vi var lite oroliga för om vi skulle komma fram helskinnade eller ej, speciellt när vi kom utanför stan och nästan fick ont i fötterna av stenarna som sprutade upp på undersidan bilen. Men vi klarade oss fram till platsen där vi skulle ta båten i alla fall...

Varpå vi förstås påmindes om varför "mañana" måste ha uppfunnits i centralamerika och inte i Spanien eftersom vi fick vänta 45 minuter innan båten kom... Men det visade sig bero på modern teknik faktiskt; indianbyn har en mobiltelefon som de delar på, men någon måste gå nån kilometer med mobilen till en plats där det finns täckning lite då och då för att kolla meddelanden. Tyvärr gjorde de inte det förrän lite senare på morgonen än vanligt, så meddelandet att vi skulle komma anlände för sent.

I stället för att åka båt fick vi se världens kanske fulaste kalv på grönbete. Vad är det med Centralamerika och fula djur (Se Ful hund på Peters-resa-bloggen) egentligen?

Efter att ha väntast en stund så dök vår båt upp, eller i alla fall en kanot som vi kunde lifta med en bit uppströms. Jag vet inte vilken sorts båt vi hade väntat oss, men det var nog inte en "dugout" (dvs en urholkad trädstam) i alla fall! Som tur var hade de gjort en modern anpassning och monterat en utombordare baktill - annars hade det nog tagit timtals att staka kanoten uppströms.

Kanoten vi liftade med till vi hittade vår egen transport.

Vår kapten och hans medhjälpare gjorde ett bra jobb med att manövrera den långa kanoten runt böjarna i floden samtidigt som de pekade ut alla vilda djur omkring oss, men ibland behövde till och med de ta till störar och staka oss uppåt när den låga vattennivån gjorde det omöjligt för propellern att nå ned i vattnet.

Efter nån timmes färd uppströms så var vi verkligen mitt inne i djungeln. Jag törs inte tänka på vad vi skulle ta oss till om vi varit ensamma där, men som tur var så möttes vi av Julio, vår "värd". Han tog oss på en promenad genom den organiska farm som hörde till kollektivet, och visade oss alla de växter som de odlade. Ärligt talat kommer jag bara ihåg en bråkdel, t.ex. kakaobönan på bilden.

Nej, vi trodde inte heller att en kakaoböna såg ut så här. Inuti består den av c:a 40 bittra små kärnor omgärdade av ett mycket smaskigt sött "slem". De bittra kärnorna är förstås det man gör choklad på.

Andra frukter de odlade på farmen var fem olika sorters bananer (från små och jättesöta till stora mjöliga mat-plátanos) och en amöbaliknande frukt som vi aldrig skulle vågat smaka om han inte sagt att den var ok, för den såg ut att komma från yttre rymden. Trots att den var så ful lär den ha varit undergörande - den ska till och med kunna få 70-åriga kvinnor fertila igen!

Och så hade de den godaste grapefrukt vi nånsin ätit, men det berodde nog på att det var en korsning med apelsin!

Promenaden på "farmen" kändes mest som en promenad i skogen eftersom ingenting var planterat i rader, och det verkade som att alla växter var blandade huller om buller. Efter en halvtimme kom vi fram till kollektivets centralbyggnad där vi skulle bo.

forts. följer

Lite mera drag i Puerto Viejo

Efter några dagar i den lilla byn Cahuita hade vi fått nog av stiltjen, och satte oss på lokalbussen söderut. En timme senare klev vi av i Puerto Viejo de Talamanca. Vi gillade staden från första anblicken. Vi hittade ett fantastiskt litet hotell vars trädgård prunkade av färgranna blommor, buskar, träd, fontäner och mosaik. (Ronja skulle ha blivit alldeles lyrisk över stället.) Hela tiden hörde vi ljud från trädgårdens alla fåglar, några hesa skrik, lite vacker sång, några rytmiska lockrop.

Nu har vi plockat ut några karibiska bönor - några ögonblicksbilder - till dig som läser vår blogg. Vilken böna är godast?

Böna #1

Några lokalbor går omkring med uppfällda paparplyer i det dallrande solgasset - inte för att de är rädda för regn utan för att svalka sig något i värmen. Från varje liten bar kommer det rytmiska toner av calypso eller raggae. Varje litet gatustånd säljer marijuanasymboler, smycken i rastafärgerna rött-gult-grönt-svart (vad står de för egentligen?) och bilder på Bob Marley.

Böna #2

I hörnet av en lokal soda står en frodig svart kvinna med en machete. Hon hugger lite förstrött på en kokosnöt, som om hon höll på att tälja trägubbar i snickeboa. Långsamt, lite tankfullt och utan brådska. Och varför skulle hon ha bråttom egentligen - hennes restaurang är för ögonblciket helt folktom och ingen väntar på att bli serverad. Undrar vad hon ska ha nöten till? Vi säger buenas och går förbi henne.

Böna #3

Utanför Stanford's bar, där vi sitter och tar en eftermiddagsöl, slår vågornas mäktiga skum in mot stranden. Viken är den ökända Salsa Brava - alla proffssurfares mecka. Lite längre ut ser vi några unga surfare som med dödsförakt rider på det fräsande skummet på sina brädor. När den största vågen ebbat ut simmar de ut igen och lägger sig att vänta på nästa perkfekta våg. Den kanske aldrig kommer ...

Böna #4

På den dammiga, gropiga grusvägen kommer två gringos på cykel. Enligt guideboken skulle vägen ha asfalterats för fem år sedan, men om boken talar sanning har de häftiga regnet spolat bort det mesta av arbetet. Gringosarna trampar på lugnt i den fuktiga värmen. Landet är ganska platt just här så de behöver inte trampa sig svettiga i uppförsbackar. Men de får heller inte känna fartvindens svalka i några nedförsbackar. De trampar målmedvetet de sju kilometerna till stranden i Ponta Uva. Vägen kantas av tät grönska på ena sidan och oändlig sandstrand på den andra. Gringosarna heter Helena och Peter, och de älskar att vara på just den här platsen, på just de här cyklarna, just den här tidpunkten.

Clark och Pocahontas bland sengångare och vrålapor

Den lilla byn Cahuita ligger alldeles i djungelns utkant. Det vilda djurlivet var hela tiden påtagligt och närvarande - ljud, dofter, rassel i trädkronorna, snabba skuggor - en del av vår trädgård i Cahuita. Men vi ville se mer.

På onsdagmorgonen knackade vi på hos Robert - en man med erfarenhet som bott i Cahuita i hela sitt liv. Hans sandaler var så välanvända att båda skorna hade hål rakt igenom sulan på det ställe där hålighet för hälen brukar vara. Vi kunde känna en svag air av alkohol när vi kom nära. Men hans gång var stadig och trygg, så vi bad honom guida oss i djungeln.

Vi stämde möte en halvtimme senare och gick hem och rustade oss med myggspray och vatten för en halvdags trekking i djungeln. Nåja, trekking och trekking. Kanske mer som en stilla promenad i parken. Nationalparken i Cahuita har nämligen väl upptrampade stigar och etablerade rastplatser med bänkar, bord och papperskorgar. Men djurlivet var det sannerligen inget fel på. Vi fick träffa massor av apor och ödlor, vi såg gamar och spindlar, vi mötte sengångare och ormar. Robert var suverän på att få syn på minsta kryp, och då ska man veta att även de stora djuren kunde vara svåra att få syn på. Han pekade och förklarade, plockade upp nötter och växter och delgav oss allt sitt kunnande om naturen omkring oss. Gulligast av alla var de små capuchin-aporna (ja, en sådan som Ross hade i Vänner. Vad hette han nu igen?). De var helt orädda och lät sig fotograferas och filmas utan problem.

Ungefär en mil i djungeln fick räcka för oss. Vi var redan smittade av det Cahuitiska sinnelaget och vår övertygelse var att inte anstränga oss i onödan. Så vi vände tillbaka tillsammans med Robert och slog oss sedan ner på en soda för att äta lunch och dricka en öl. Hå-hå ja-ja, vilket slit!

Från storstad till djungel

San José - en av många, många vimlande Centralamerikanska städer. Men ändå speciell naturligtvis. När vi slog upp ögonen på vårt enkla, men schyssta hotell konstaterade vi att temperaturen var svensk sommar och faktiskt därmed en aning för kall för vår kläduppsättning. Vi hade mest shorts och kortärmat med oss, vilket fick oss att föredra den soliga sidan av gatan när vi gav oss ut på stadsvandring.

San José var härligt småstadsaktig. Vi satte oss på en uteservering mittemot Teatro Nacional som enligt guideboken är San Josés mest imponerande byggnad. Och visst var den vacker, men långt ifrån storslagen. Ungefär jämförbar med Södra Teatern i Stockholm. Men solen värmde, ölen var god och vi var helnöjda. Det fick bli en härlig lunch på en genuin restaurang och ett litet droginköp (lugn, det var bara ett par cigarrer med anissmak) sedan bestämde vi oss för att ta bussen mot Cahuita på södra atlantkusten.

Vad är det som låter?

Vi förstod inte riktigt varför, men på något magiskt sätt lyckades vi anpassa oss nästan direkt efter den nya tidszonen. Med undantag för en tupplur på bussen sov vi mestadels på natten, och var mestadels vakna på dagen.

Efter ett par timmar på bussen blev luften tyngre att andas och håret började locka sig kring våra ansikten. Det var ett tydligt tecken på att Karibien var nära. Allt eftersom bussen fortsatte söderut utefter kusten kände vi lukten av hav och tonerna av reggae trängde in när vi passerade byar.

Cahuita är en liten avslappnad by, vars invånare aldrig ses gå med raska steg. Istället går den typiska cahuita-bon med en cool lite släpig stil och han stannar alltid på sin väg för att titta eller prata, eller möjligtvis för att erbjuda västerlänningar ganja. Det var precis vad vi ville ha - en rejäl dos layed back atmosfär för att komma ifrån Stockholmsstressen och känna semesterlugnet sprida sig i kroppen.

Med hjälp av guideboken hittade vi snabbt ett litet rent hotell i djungelns utkant, med en ljuvlig trädgård fylld av ljud och dofter från djungeln. Men ... vad var det som väckte oss mitt i natten? Ett skällande vrål, som från ett mördarslagsmål mellan hundar, visade sig vara vrålapornas revirläte - bara ett par hundra meter från vårt fönster.

Gunlög & Villard åker till Amärrkat

Men ... de skulle ju till Costa Rica! Hur hamnade de då på Time Square? Historien är inte så lång, men ändå rätt spännande.

Villard passar sig inte

Alla vet väl hur noga Villard förbereder sig för en resa. Han planerar i god tid de saker han kommer att behöva under resan, gör inköp, garderar sig mot oväntade händelser och försäkrar sig om att grejerna är tipptopp. Därför är det lite konstigt att han gav sig iväg med ett pass som började släppa lite i fogarna. Men om förbiseendet berodde på ringrostighet eller på att han hade bråttom iväg med sin älskade Gunlög  lär vi aldrig få veta, men det ledde ialla fall till att resan fick en oväntat spännande början.

Gunlög och Villard stod tålmodigt i den långa kön till Continental Airlines incheckningsdisk. De hade ändå dryga 60 minuter på sig innan planet mot Newark skulle lyfta, så det fanns ingen anledning att känna sig stressad. Men när det blev deras tur skakade de stränga tjänstemännen från Contintal på huvudet, tittade på Villard och sa:

- De släpper aldrig in dig i USA med det där passet! Du måste byta ut det om du vill åka med oss!

Så Gunlög och Villard kastade sig på lokalbuss 10 till Tullen på Arlanda och  fick hastigt och lustigt fixa ett nytt tillfälligt pass till Villard. Ny fotografering, ny namnteckning. Hela kalaset kostade 980 kronor och passet skulle bara gälla för den här resan. Dyrt? Ja men den tjusiga rosa färgen på passets pärmar vägde i alla fall upp en aning.

Hela äventyret tog inte mer än en halvtimme och de var tillbaka på Arlandas utrikesterminal  flera minuter innan planet lyfte.

Tid för Time

Att Villard slappnade av lite i sina förberedelser var kanske för att ansvaret för resan var delat på två den här gången. Det var i alla fall för att Gunlög hade bokat resan som han inte visste att det var 4,5 timmar väntetid på flygplatsen i New York. Om han hade vetat det hade han säkert planerat in att planera något annat :-), men nu blev det en tom tid i stället.

Men Villard visade prov på en oväntad förmåga: improvisation.

- Låt oss åka in till Manhattan!

Gunlög fick något ivrigt i blicken. Hon hade en gång blivit tvungen att ställa in en resa till New York  och hade ännu inte riktigt kommit över besvikelsen.

- Låt oss se Empire State Building, gå på MOMA, klättra upp i frihetsgudinnan, vandra i Central Park, äta på Nobu, och så avsluta med att se Sweeney Todd på Broadway!

Villard skrattade.

- Nej, nu får du nog lugna dig. Efter att ha tagit lokaltåget in till Penn Station har vi bara en timme på oss.

Villard som varit i New York i fjol visste att Times Square ligger ganska nära Penn, så en promenad dit och en snabb lunch på ett Diner fick det bli.

Trots att de både gick med blicken hela tiden riktad mot skyskrapornas toppar så undvek de mot alla odds både att bli rånade och överkörda av alla taxibilar.

Times Square visade sig vara ett annat torg än vad Gunlög hade trott (men det kanske inte är så konstigt eftersom det knappast är ett torg alls!), och i stället för mat på en diner fick det bli en korv på Famous Nathan's. Men det blev ändå en fantastisk och härligt improviserad smakbit av NY, och på väg tillbaka till stationen bestämde Villard och Gunlög att de snart skulle komma tillbaka.

Men det var faktiskt nära att de fått stanna där hela semestern; Villard hade trott att tågen till flygplatsen gick lika tätt som hemma i Stockholm, så när Gunlög ville ha en kaffe protesterade inte Villard - om de missade tåget kunde de ju bara ta nästa. När de skulle köpa biljetterna så insåg båda två att de bara hade tre minuter på sig till det sista tåget på en timme!

Vilken fart de fick! Aldrig hade väl Penn Station genomkorsats så snabbt av två förvirrade svenskar, och när de satt på tåget tillbaks till flygplatsen tänkte Villard:

- Nästa gång skall jag i alla fall hinna köpa munkar på Krispy Kreem.

Lyx, liksom

Gunlög som ju avskyr att flyga hade slutligen klarat av de nio timmarna över Atlanten. Nu hade de ytterligare fem timmar på ett flygplan över Amerikas Förenta Stater. Gunlög suckade och bet ihop - snart skulle resan vara över.

Men Gunlögs och Villards resegudar ville dem bara väl på den här resan. När de kom ombord på Continentals flight nummer 0079 förstod de att resten av resan faktiskt skulle ske i första klass. Och Gunlög och Villard förvandlades till Ms England and Mr Yalmarson, fick champagne, fyra rätters middag, gudasköna fåtöljer och hur mycket benutrymme som helst. Nu var livet ändå väldigt rättvist! Gunlögs olust och nervositet förvandlades till vällust och så småningom sömnighet.

Så när de klev ner på fast mark i San José, Costa Rica kunde de bara konstatera att den nitton timmar långa resa hade inte bara gått bra, utan varit ett äventyr i sig.