Jools Holland - you've gotta check him out!

During the last few weeks, I have learned that people whose musical skills I normally respect, and even admire, such as @John Hjalmarsson, @Elfar Sigmundsson, @Adam Segergren, @Mats Guldbrand, @Bo-Lennart Hjalmarsson and others, does not know of one of the all time greats of blues/soul/pop/rock.

I have no idea why that is, but since the last 30 years this dude seriously have been making some of the best music *ever*. He's an enormously gifted piano player, an amazing song writer, but more than anything, he's probably the best arranger/producer we've seen the last 30 years.

People that have known me for some time, knows that I'm kinda fixated on producers, giving them maybe more credit than they deserve sometime (compared to songwriters, lead band members, and so on); but we're talking about producers such as Trevor Horn, Nile Rodgers Tony Mansfield and of course the amazing Jim Steinman, so there's really no doubt they reserve it.

So what is it about Jools Holland the songwriter, arranger and performer that I feel the need to blow his horn in the blog like this? Well, more than anything, it's the breadth of his work. He's got the New Orleans piano playing of Dr. John (another *major* household favorite), at the same time as feel for the traditional Missisippi blues. He's certainly not even a decent singer, but he still makes amazing singing arrangements. He's an excellent small-scale (piano) performer, and the best big band leader the word has seen the last 50 years(?).

I still remember seeing him and his band at the Stockholm Jazz Festival in '08(?) and saying that they could do the entire blues fest in Åmål the week after by themselves, and I still stand by it, but I could also add so much more to that, like a complete jazz festival and Swedish "dansband" weekend the same week! Yeah, he is just *that* diverse, and just *that* good.

As you may know, I consider myself (right or wrong) as somewhat of a connoisseur (although not great at spelling :-)) at music, and I must say, that if I had to choose a single performer to bring with me to a deserted island, it would, without a doubt, be mr Holland.

If you want to catch a glimpse of him, start with Spotify. Listen to his songs from the top, and read about his records (including co-operations with amazingly important peeps from the last three decades) there, and start to branch out from there. If you have not heard about him before, you have some amazing time in front of you...

- Peter

Segura Viudas

När jag var i Las Palmas förra veckan gjorde jag ett impulsinköp vid cava-hyllan. Efter att ha suckat lite över alla billiga varianter av Freixenet så hamnade min blick på hyllan i det övre prishäradet. Där fanns en intressant årgångs-Cordoníu som jag tänkte slå till på, men föll sedan istället för den här originella flaskan. Den heter alltså Segura Viudas och är gjord på druvsorterna Macaebo och Parellada.

Peter och jag öppnade den efter snabbkylning direkt när jag kom hem och drack den till ett berg av räkor. Den var faktiskt jättegod - ganska fyllig men ändå torr och frisk. tyvärr hade den inte så mycket doft. Men den passade jättebra till räkberget och kommer vi åt att beställa den från Sverige så är det inte alls omöjligt att vi gör det någon gång. Peter säger att den är den godaste cavan han har druckit någonsin. Mmm, kanske ... den är i alla fall och strider på prispallen. Prisklassen är ungefär två hundralappar.

Viktresultatet

12 dagar senare, och det har varit en spännande resa. Några lärdomar har jag uppnått i alla fall:

• Att träna varje dag när man är så otränad som när jag började är ingen bra idé. Jag har varit otroligt sliten till och från, därför att kroppen aldrig får chansen att vila sig.
• Att träna hårt (nåja) med stort kaloriunderskott och utan proteiner i kosten är inte heller så smart. Kroppen får aldrig chans att bygga de där musklerna som den kan göra annars.
• Så det kanske inte är så konstigt att varvtiderna inte har förbättrats mycket.

I början var det svårt att lyssna på kroppens signaler, så jag kraschade en dag i början och kunde knappt ta mig upp för trappen hemma. Som tur var så fanns det lakrits(!) hemma så jag fick upp sockernivåerna snabbt igen.

Igår (onsdag) fuskade jag på en firmafest och åt lite lax och oxrullader, och genast så förbättrade jag varvtiderna på cyklingen med nästan 10% i morse! Det skall bli kul att prova löpning i helgen och se vad jag kan prestera - jag har legat och svävat ovanför en timme på milen, men med lite energi i kroppen skall jag ner under timmen!

En väldigt positiv effekt är att jag har blivit piggare i tanken; Helena kallade mig speedad en kväll i förra veckan, och det stämmer nog. Å andra sidan tycker jag att minnet kanske sviker lite oftare, men på det stora hela är jag väldigt glad över det resultatet. Helena tycker att jag är trevligare också, och det är faktiskt värt allt besvär bara det!

Men nu börjar det svåra förstås, att behålla vikten. Vad är det bästa sättet (bortsett från att fortsätta undvika chips och godis)? Tips mottages tacksamt!

Hur mycket kunde en lönnfet 45-åring gå ned på 12 dagar?

Ja, vad blev resultatet nu då. Jodå, viktnedgången blev 5,1 kg, och slutvikten alltså 82,9 kilo. Mitt interna mål var 80 kg och dit nådde jag ju inte, men 3 hekto om dan är inte så dumt ändå!

Eftersom de flesta som röstat inte bemödat sig om att skriva en kommentar om vad ni röstade på så blir resultatet lite rumphugget. Det rätta svaret blev ju 83 kg, men den enda som röstade på det har inte gett sig till känna och går därför miste om priset. Däremot var det flera på 82 och 84 kg, men det är bara Berit som har talat om att hon röstade på 82 kg.

Därför är tävlingens segrare Berit Lindgren!

Ett speciellt hederspris till Ronja för sin underbart vetenskapliga metod; tyvärr blev det alldeles fel resultat av den, och dessutom har hon inte skrivit in vad hon röstat. Ändock finns ett hederspris att hämta ikväll.

Prisutdelning ikväll kl 18 på Tabboulli på Tavastgatan, och alla är välkomna!

Hur mycket kan en lönnfet 45-åring gå ned i vikt på 12 dagar

19 dagar in i juni, och 19 dagar med att försöka-äta-lite-mindre och motionera-lite-mer har gett absolut noll resultat. Visserligen i kombination med mycket fuskande, men ändå. :-(

Så nu gäller det att ta i med hårdhandskarna! Förutom att ställa upp tydligt definierade mål för sig själv så skall det visst vara motiverande att dela med sig av målen till andra, så varsågod Internet, nu vet ni allt!

Resterande 12 dagar i juni (fr.o.m. i lördags den 19:e) komer jag att leva på följande:
Allevoshake till frukost, 110 kcal
Allevosoppa till lunch, 110 kcal
Allevospoppa till middag, 110 kcal
200 gr minimorötter som snacks, 100 kcal
Summa 430 kcal per dag

Dessutom kommer jag att göra c:a en timme motion med medelhög-hög puls varje dag, antingen i form av att cykla till och från jobbet, eller när inte det blir av, i form av löpning/rask promenad. Endomondo (en app till Android och iPhone) säger att cykelturen till jobbet i morse förbrukade 341 kcal.

Nu får ni gissa hur mycket jag kommer att kunna gå ner tills juni är över! Utvägning är 1:a juli kl 00:00, och den som kommer närmast vinner att få dricka en öl med mig på Torkels Terrass på kvällen. Själv har jag ingen aaaaning, men det ska bli spännande!

Glöm inte att ange ditt namn och vad du röstat på i enkäten, annars vet jag inte vem som röstat ju!

En matupplevelse med våra vänner hos våra nya vänner

Våra nya bästa vänner är numer herrarna Frantzen och Lindeberg. Vi har aldrig träffat dem, men de stod för maten och drycken under en underbar upplevelse igår.

Det är alldeles för länge sedan vi var ute och verkligen verkligen finåt, även om vi förstås går på bra restauranger ibland. Men den senaste Guide Rouge-krogen vi var på var nog Esperanto för snart tre år sedan, så det var minst sagt dags igen. Tur att vi har Karin & Mats Guldbrand som kom med den strålande idén att gå ut en tisdagskväll! Även om det innebar att vi fick skippa vernissagen på Moderna - men de där fotografierna skall ju hänga där hela året så...

Peter och Mats började eftermiddagen med en öl på en uteservering i Gamla Stan, vilket ju alltid är en bra start på kvällen, innan alla fyra möttes för en drink innan maten på Le Rouge Bar. Vi hade inte varit där tidigare, men det känns som att vi kommer att komma igen. Snuskigt dyra drinkar, men en väldigt ombonad och trevlig stämning.

Sedan var det bara ett stenkast till Lilla Nygatan 21 där orgien började. Stämningen på krogen är tydligt avslappnad för att vara fine dining. Även om servicen var perfekt kvällen igenom så var personalen mer som en kompis än sådär drygt superkorrekta som det kan bli ibland när det är dyrt. Klart ett plus i vår bok! Till den familjära stämningen bidrar förstås också att lokalen är så liten, bara fem bord.

Till vår inledande champagne (förstås!) fick vi bokstavligen skådebröd. Det var surdegen som senare under kvällen skulle bakas till vårt bröd. Vi funderade länge på om vi skulle ta dryckespaketet eller ej, och det slutade med att Peter tog det, men inte Helena. I alla fall i teorin. Peter pratade lite öl med servitrisen, och det slutade med att hans dryckespaket kompletterades med några utvalda öl, vilket frigjorde en del av vinet till Helena. Samtidigt beställde vi in nåt extra glas av en alldeles extra god Bourgogne, och trots vår kaotiska dryckesbeställning var det aldrig något tjafs.

Den första maten var (som sig bör) en s.k. prolog med olika smårätter. Den här delen av kvällen var verkligen helgjuten, och varje rätt ledde perfekt vidare till nästa. Gillar du matporr? Här är vad som vankades:

• Ljummen mandelpotatis- och blodplätt med löjrom från Kalix, pulver av smör, kalvbacon samt rivet äpple.
• Krispigt körsbär och vispad parfait på fågellever, karamelliserad mjölk och fermenterade bönor.
• Inkokt hummer "44C" under smältande lardo, serverat med grapefrukt, rosmarin, rostad Marconamandel samt emulsion på förra årets skörd av äppelkärnsolja från Blaxsta, mandelolja, äppelcidervinäger & lavendelhonung samt ett gräddigt äppelmos smaksatt med vanilj.
• Svedda lameller av lök från trädgården i Katrineholm serveras med ugnsrostad créme, torkad lök, rålakrits, atsinakrase, fänkålsdill samt 25-årig vinäger, löktrav och minutrökt benmärg.
• Väl kyld soppa på spritärtor och mynta med en kompott på jordgubbar och spritärtor. Vita och gröna ärtskott.

Om jag (Peter) ska plocka en favorit så måste det bli den rökta benmärgen, om inte annat för att den kompletterades så perfekt av en underbar porter.

Efter prologen var det dags att återse vår kompis surdegsbrödet som hade förvandlats till en prefekt liten baguett. Den kom i sällskap med ett knyte med perfekt tempererat smör, hemkärnat(!) på restaurangen samma morgon, och det var alldeles himmelskt. Som Mats sa: "jag skulle kunna svulla på bara smöret" - så gott var det.

Förrättsdelen var baserat på kammussla, dykplockad utanför Trondheim. Den första varianten var lågtempad i sitt eget skal och serverades med bl.a. ankägg och tryffel, medan den andra var råmarinerad och sedan inslagen i sin egen (confiterade) romsäck och serverades med bl.a. en skogssvampbuljong.

Helt enkelt underbart, och inspirerande - skall definitivt prova att lågtempa kam- (eller pilgrims-) mussla hemma; konsistensen blev underbart smörig.

"Dagens fisk" kommer sedan, och för vår del blev det sej. Underbart fast i konsistensen, och kom med en veritabel symfoni av grönsaker, oljor, krämer, och rostade blommor! Fisken i sig var underbar, men det intressantaste var nog de rostade nejlikorna, penséerna och zucchiniblommorna. Bättre chips än OLW:s dill&gräslök!

Kötträtterna var baserade på dilamm. Peter är ju inte så jätteförtjust i lamm egentligen, men här var det bara att kapitulera. Den första variationen var tunga och bräss med en persilje- och ostronsoppa, medan den andra var en rostad sadel och lever med bl.a. toppmurklor (mums!), en syrlig creme, samt purjolöksaska.

Tungan/brässen var enligt mig den enda av kvällen rätter som inte var perfekt, men det lilla felet var bara så enkelt att det var för mycket av den skummade soppan till att den tog över från köttet lite grann. Men så fort jag lärde mig att suga upp den med brödet i stället så var bägge variationerna superbra.

Innan efterrätterna kom en liten mellanrätt på färskystad ost, smaksatt med vanilj och serverad med bipollen, och det var rent himmelskt! Ost och smör är ju alltid gott, men att det kan vara så otroligt gott när det är helt färskt hade jag ingen aning om.

Dessert är ju inte min grej, och har egentligen aldrig varit, och så var det väl nu också. Generellt sett var de för söta för min smak, men jag inser ju också att det är så här resten av världen vill ha dem. Men jag får göra undantag för vanilj- och rosenglassen med tomatvariationer och rosenblad, som helt klart blev min favorit. Kanske bästa rätten på hela middagen, och det brukar jag inte säga om efterrätter!

Jo just det, det var ju intressant att prova riktigt mjöd också (som kom till en päronsorbet med helt perfekt konsistens).

Kaffe hade vi också, men vid det här laget hade en kombinerad paltkoma och berusning börjat lägga sig över sällskapet, så jag kommer inte ihåg vad det var för något. Men jag drack det utan varken mjölk eller socker och tyckte det var gott, och det är nog första gången i världshistorien!

Sammanfattningsvis var det en helt fantastisk kväll! Konceptet att lägga sig och sina surt förvärvade slantar i händerna på okända kockar och bara bli serverad har alltid tilltalat mig, och bätre än så här kan det knappast utföras. Högsta tänkbara betyg!

Ett härligt champagneår

Idag när det är nyårsafton botaniserade jag lite i vårt champagneförråd för att hitta lämplig dryck till kvällens festligheter. Men oj vad förrådet har minskat. Av de ursprungliga 54 flaskor som vi hade med oss från Frankrike (tror jag)återstår bara 17 flaskor. Jag försöker övertala Peter att snart göra en ny resa.

Gott nytt champagneår!

Kwak, Grimbergen blonde och fruktöl

Belgiska musslor på en medeltida bakgård  i Brügge, det känns lite som det bästa Belgien har att erbjuda. Sällskapet ville naturligtvis komplettera bilden med ett gott kallt belgiskt öl. Svärmor och svärfar drack Grimbergen blonde som faktiskt bara smakade halvbläk. Peter tog en Kwak som var kul att titta på. Den serverades nämligen i ett glas som påminde om ett timglas som var öppet i ena änden. Det kunde inte stå för sig självt eftersom det hade rundad botten så det kom in med en träställning. Riktigt trevligt, men inte särskilt gott. Själv tog jag in en hallonöl före maten, men till musslorna: champagne!

Hoegarden och Duvel

Ölandet fortsätter. Efter en gryningspromenad och förmiddag med 18 000 steg, enligt stegräknaren tog vi öl till lunchen. Tre av oss drack det ljusa och lätta veteölet Hoegarden. Det smakar faktiskt inte så hemskt. Lite som Fanta apelsin om man är välvillig. Funkar till mat i alla fall. Jag drack två för säkerhets skull.

Svärfar drack Duvel, en ljus ale med mycket alkohol. Smak: ta mig tillbaka till Champagne!

Leffe, Mort, Charles, Brugge och Maes

Ölandet är i full gång. Den här middagen tog svärmor en Leffe Blond. Smak: bläk

Svärfar drack en Charles Quint blonde dorée. Smak: bläk

Själv drack jag en hallonöl Mort Subite framboise. Smakade helt uthärdligt före maten, men den funkade sinte som måltidsdryck. Det fick bli ett glas vitt.

Peter tog först en Brugge Tripple. Smak: superbläk. Sedan fortsatte han med en Maes Pils som han själv påstod hade liten beska, liten sötma, lite smak av järn och viss jästrest. Mitt omdöme: halvbläk.

Brugse Zot och Leffe Bruin

Nu är det slut på champagnen och vi befinner oss i ölets förlovade land Belgien. Jag gillar ju inte öl något vidare och här kommer mitt omdöme:

Det lokala Brugse Zot, en ljus ale. Smak: bläk

Leffe Bruin, en mörk ale. Smak: bläk

Parve Domus

Till och med vårt lilla B & B hade en egen huschampagne med tillverkning från egna domäner. På eftermiddagen tog vi en flaska på terrassen. Champagnen var god men lite tråkig, men ackompanjerad av en mycket snacksalig portier. Han slog sig ner, lät sig bjudas på ett glas och pratade sedan oavbrutet om sin skilsmässa. På franska!

Nåja, man får göra lite uppoffringar för champagne.

Esterlin

Sista middagen i Champagne. Det var olidligt varmt på restaurangen och alla gäster hade kommit ungefär samtidigt. Vi befarade att vi skulle få vänta i eviga tider, både på mat och på dryck. Men vi hade inte behövt oroa oss. Vi fick snabbt in en flaska ljuvlig Esterlin, fruktig kall och frisk.

La Castellanne

Efter att ha ryckt i dörren på Veuve Cliquot Ponsardin gjorde vi ytterligare ett besök på ett stort vinhus – La Castellanne. Peter och jag klättrade upp i det 10 våningar höga tornet (267 trappsteg) innan visningen började.

10 km källargångar och en dragning i metod champenoise gör att vi nu är ganska fullärda och förmodligen skulle kunna göra en riktigt hyfsad champagne själva :-)

Vi provsmakningen spottade och fräste vi – fy, det var inte gott. Men det visade sig bero på att champagnen hade tagit smak av korken och vi fick en ny frisk flaska av deras first bottle (som i för sig har en längre lagringstid än de traditionella 18 månaderna). Helt ok sa vi och köpte med oss en magnum. 

Maison Lenique

Vi gjorde en utflykt till vår egen vinrad som vi fått i bröllopspresent av Anki och hennes familj. Det funkar ungefär så här: Vi arrenderar en rad med vinstockar och Maison Lenique gör champagne av druvorna. Vi får köpa champagnen för ungefär hälften av marknadspriset.

Det blev ett härligt besök. Som komplement till de andra rundvandringarna som vi gjort fick vi nu en liten tur ute bland rankorna. Madame berättade om skörden och skötseln och vi fick en fantastisk inblick i hela processen.

När det var dags för provning blev det först en flaska av husets “first bottle” La Selection – en d’assemblange som var rätt trevlig. Därefter en blanc de blanc – som i vanlig ordning inte bjöd på några överraskningar. Slutligen en rosé med härlig hallonsmak men som inte tillräckligt lockade till köp.

Med oss därifrån fick vi 24 flaskor av husets cuvée 3 D (namnet på den specialupplaga som görs bara för oss vinradsarrendatorer) och 12 flaskor av årgångschampagnen från 2005. Nu börjar bilen bli tung :-)

Mercier

Nu var det dags för den första visningen och provsmakningen på ett av de stora champagnehusen inne i Epernay. Först var vi och ryckte i dörren på Moët & Chandon, men de hade inga fler visningar på engelska för dagen, och eftersom ingen av oss tyckte att vår franska var tillräckligt god kvistade vi vidare. Efter ytterligare ett fruktlöst försök på La Castellane hamnade vi på maison Eugene Mercier.

Vilken skillnad på visning! Den här var mycket välregiserad med filmvisning, guide med lite schal och pumps och en monorail-tur genom de 18 km långa gångarna i underjorden. I turen ingick det bara provning av en (!) sort, Cuvée de fondateur, trots att det var fösta stället där vi fått betala för visning och provning (9 euro). Men Peter övertalade barkillen att skvätta upp lite rosé också. Det gjorde han men efter att tre gånger ha understrukit att detta var ett undantag.

Perrier-Jouët

Nu lämnade vi vårt lilla hostelleri i lilla byn och begav oss till Epernay, champagnens huvudstad. Vårt bed and breakfast låg på självaste Avenue de Champagne. Promenad ner till lilla torget för att äta en sen lunchsallad. Där tog vi in en enkel Perrier-Jouët – rätt mycket sötma men passade bra till salladen.

Launois père et fils

Vi hittade ett litet vinmuseum i byn La Mesnil sur Oger där vi fick en guidad tur bland pressar, skördeverktyg, korktillverkning. Provsmakningen bjöd på fyra sorter, varav den första förstås var god men lite oansenlig. Veuve Clemence, en grand cru som var frisk och syrlig. Den sista hette Dorinne och var ekfatslagrad blanc de blanc. Chardonnayen var överraskande nog inte från Cote des blancs-området, utan från Sezanne.

Waris-Larmandier

Till förrätterna tog vi in ytterligare en blanc de blanc. Det var en Waris-Larmandier grand cru från grannbyn Avize. Den var en aning torrare än den som vi druckit till aperitif. Och här har vi en fras som jag aldrig trodde att jag skulle höra mig säga: Den här champagnen passar verkligen fantastiskt till gåslevern. Visserligen var det tydligen anklever vi hade på tallriken, men i övrigt hade jag rätt – kombinationen var underbar.

Patrice Aubert

Kväll igen. Medan vi väntade på att matsalen skulle ställas i ordning för kvällens 7-rättersmiddag tog vi in en blanc de blanc premier cru från vår by Bergeres les Vertus. Den var frisk med viss sötma och lite syrlig. Blanc de blancerna blir tydligen inte så intressanta i smaken – alla är riktigt goda men sedan blir det inte mer varierat än “frisk” “lite sötma” och ibland “lite syrligt”. Tro inte att jag är besviken för Det. Blanc de blancerna är underbara, men de är inte så komplexa. Hur som helst, kvällen fortsatte …

Champion Denis

På kvällen middag med 89 rätter på franskt vis. Nåja 5 i alla fall. Restaurangens vinlista var det tjockaste jag någonsin sett, helt i klass med gamla testamentet. Den var fylld med viner från pärm till pärm, men bara sex stackare som inte var franska – det var två italienare, två från Kalifornien och så två spanjorer.

Till aperitif och som vin till laxtartaren drack vi en lokal d’assemblage (alltså från Bergere-les-vertus) som heter Champion Denis. Återigen ett gott, friskt vin med mycket sötma, men inte så mycket spännande eftersmak.

Veuve J.Lanaud

Så blev det dags att åka och prova champagne på ett champagnehus. I byn Avize hittade vi änkan Lanauds hus och blev visade runt på en tur i huset. De gör sin champagne på modernt sätt moderna redskap, i alla fall i pressfasen. Där lagras det mesta på ståltankar de första månaderna, utom en liten exklusiv volym som så småningom ska bli Marie Josefines (ja, så hette änkan) cuvée. En jätteintressant guidning av en väldigt fransk ung man med en helt oemotståndlig fransk brytning.

Vi provade först deras Carte blanche, men vid det här laget hade vi redan förfinat våra smaklökar. Så även om det var friskt och härligt så blev vi inte impade. Därefter deras  Cuvée de Reserve, sedan deras rosé. Den senare blev Gunilla och jag jätteförtjusta i. Den hade en påtaglig smak av jordgubb och jag hade nog redan bestämt att köpa. Men sedan kom nästa ljuvliga glas på bardisken och det var bara att kapitulera för deras underbart fruktiga och lite brödiga Cuvée des Prêtrosses med en märklig doft av franska ostar som jag verkligen gillade och naturligtvis med lite eksmak - Champagne brut cuvée Marie-Josephine. Vi köpte fyra flaskor av varje och åkte därifrån glada i hågen.

Assailly-Leclaire & fils

Vi åkte några kilometer till grannbyn Cramant, vars infart flankeras av en gigantisk champagneflaska i betong. Enligt uppgift 8 meter hör och 8 meter i omfång på det tjockaste stället. Ganska snyggt, tycker jag.

Vi åt en sallad på ett café i Avize, och vad ska man dricka till till sallad om inte champagne. Jag fick ett glas Assailly-Leclaire, också den en icke-årgångs d’assemblage. Lite fruktig, men fortfarande med den friskhet som de här unga vinerna ofta har. Perfekt i värmen på ett café i en lten fransk by.

Duval-Leroy

Champagnedistriktet måste vara så nära himmelen som man kan komma i jordelivet. Här ligger champagnehusen vägg i vägg i minsta lilla småby. Vi bor i en liten by som heter Bergères les Vertus och så vitt jag vet finns här minst 5 champagnehus, kanske fler.

På ankomstkvällen drack vi dock inte någon av byns champagner utan en Duval-Leroy från grannbyn Vertus. Flaskan var en d’assemblage, det vill säga gjord på både gröna och blå druvor. Det vanliga är att man blandar i ca 10 % av blå druvor, företrädesvis pinot noir. Vår första skål var inte något årgångsvin, utan bara “första flaskan” som de säger här.

Vårt omdöme: Vi hade nog gillat vad som helst den här första härliga kvällen på ett supermysigt, lantligt hostellerie, men faktum är att det var en alldeles utmärkt champagne för sin enkla klass (ja, allt är relativt). Smaken var frisk och god, lite citrus, och bubblorna var lekfullt små och många. För att citera en känd munk: det kändes som att dricka stjärnor.

30 okt – 1 nov Härliga dagar i Airlie

[Nytt - alla våra bilder från Airle finns nu här.]

Ärligt talat, Airlie Beach är inte riktigt så härligt som namnet antyder. Det finns till exempel ingen strand som är något att ha. Men när solen tittade fram och gatorna började leva kändes byn riktigt trevlig. Här finns det få bofasta och väldigt många besökare från världens alla hörn. De flesta är förstås unga backpackers, men inte uteslutande. Här finns folk i alla åldrar.

Vi bestämde oss för att ta det riktigt lugnt och bara ta tillvara bekvämligheten på vårt charmlösa men ändamålsenliga motellrum. Men på lördagskvällen rustade byn till Halloween-fest och vi beslutade att slå rekord i att stanna uppe sent. Vi, eller kanske var det mest jag, klädde ut oss efter bästa förmåga och gav oss ut på stan bland berusade djävlar och häxor.

Jag klädde nog ut mig efter bästa förmåga också, men alla har ju inte med sig en Marie Antoinette-klänning på backpackersemestern… – Peter

Jag blev lite beklämd av att se så många unga flickor så berusade, men vartefter kvällen led så lyckades jag skaka av mig bekymren med hjälp av champagne. När vi kom hem tittade vi stolt på klockan: HALV TOLV! Värsta partylejonen!

Vattenskoter igen

Efter vår provtur på vattenskoter i Noosa hade vi fått blodad tand, och när äventyrslusten började rycka i oss bokade vi en vattenskoterutflykt till krokodilernas mangroveträsk. Vi var en liten grupp bestående av mig och Peter, vår utflyktsledare Steve samt Mark och Laura från England. Dagen blev fartfylld och full av salta skratt. Peter och jag turades om att köra (men det är visst bara jag som fastnat på bild när jag körde).

Färden gick emellanåt upp i floder kantade av oändliga mangroveträsk. Jag tyckte nog att träskens mörka hemligheter var lite läskiga och jag uppmanade Peter att hålla i sig ordentligt. Trillar man i här kan man bli krokodilmat. Men det var underbart vackert, en egen värld olika alla andra jag sett.

Men roligast var det ute på öppet hav. Att studsa på vågorna och flyga fram i femti kilometer i timmen så att vattnet stänker omkring en, det är KUL! Det här kommer vi att göra flera gånger.

Klicka på bilden för att se en STOR version där man kan se delbiderna.

27-30:e oktober – Ahrrr, pirates ahoy!

[Nytt - alla våra bilder från Airle finns nu här.]

Att vi ville segla i Whitsundays (en ögrupp utanför Queensland på östkusten) hade vi haft klart för oss ganska länge, åtminstone sedan Christina och Per berättat så entusiastiskt om det. Men vilken båt?

Helena lånar någon annans sandkonstverk till att beskriva hur vi känner det.

Det finns några katamaraner som utnyttjar sin snabbhet och seglar ända ut till barriärrevet (som ligger långt från land här), och fokuserar mycket på snorkling och dykning. Visserligen har en del av dem bubbelpool (!) och hemmabioanläggning, men de är visst väldigt trångbodda.

I andra änden av spektrumet är de fullriggare som mest seglar inomskärs i själva Whitsundaysgruppen, och där fokus mer ligger på seglingen och livet ombord. I slutänden kunde vi förstås inte motstå romantiken i att segla en gammal skuta från 1800-talet, och den vi valde (Solway Lass) fick extra bonuspoäng för att den hemsöks av ett svenskt spöke, kapten Andersson.

Solway Lass sedd från stranden – bättre bilder när hon är under segel finns på länken ovan.

Tre dagars segling och snorkling, och andra dagen skulle en dykbåt möta oss så att vi hågade kunde få dyka när de andra snorklade – perfekt! Tyvärr var dykbåten när det kom till kritan trasig, så jag fick inte dyka här heller. :-( Och väderutsikterna var inte de bästa heller – de varierade dagligen, och när de såg som värst ut skulle det bli regn hela dagarna. Men det där är nog det enda dåliga vi har att rapportera om resan.

Vi mönstrade på redan på tisdagskvällen, och gick för motor en bit ut i skärgården för att vara redo för äventyr morgonen därefter, samtidigt som vi lärde känna de andra båtgästerna. Sammanlagt var vi runt trettio personer, och resans skandiavientrend fortsatte – vi kunde nog prata svenska med åtminstone en tredjedel av dem!

Vi hoppar av glädje över att få mönstra på!

Jag och Helena fortsatte också vår otroligt tidiga kvällsritual från Noosa och lade oss tidigt – för det mesta gick vi och lade oss klockan nio så länge vi var på båten. Men större delen av de andra gästerna var 20-25 åringar, så de klarade av att hålla igång rätt bra utan oss.

Anna-Karin från Gävle var hjälpreda ombord och fick segla gratis mot att hon diskade och städade.

Onsdag började tidigt, som alla dagar på båten, så vi var glada att vi somnat tidigt. Planen var egentligen att segla norrut till Whitehaven Beach, men eftersom det regnade så gick vi för motor i stället. Jag var lite irriterad eftersom jag ville segla, men eftersom man på en fullriggare måste klättra omkring uppe i masterna för att hissa segel så var det i alla fall torrast att vänta med det. Regnet lade sig lagom till att vi närmade oss Whitehaven Beach, och när besättningen hängde upp lianen var det ingen av oss som inte ville prova! (Kolla Helena in action i filmen.)

Whitehaven Beach är helt gigantisk; sju kilometer lång, och bara den allra finaste superbt kritvita sanden man kan tänka sig. Den inbjuder kanske inte till så mycket aktiviteter, men vi hade haft ganska grov sjö på vägen dit, så många var mer än nöjda med att bara få ligga på stranden hela dagen.

Australiens fjärde mest fotograferade motiv – nej inte Michaela från Danmark, utan Whitehaven Beach bakom henne.
Bilden tagen från Tongue Point.

Whitehaven Beach igen, den här gången utan danskor.

Vi hade avstått från att ta med snacks på båten eftersom vi hade hoppats på att leva lite nyttigt och kanske till och med gå ned lite. Jo pyttsan! Dagarna i ända så matades vi med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, snacks, och så middag på kvällen. Första dagen hade vi en barbecue på däck till lunch, och en kyckling med sallad till middag. Inga kulinariska mästerverk kanske, men jämfört med Bullens pilsnerkorv och ravioli som pappa och jag brukar äta på sjön så var det i all fall superbra! :-)

Mätta och trötta hjältar (?) smälter maten.

Baren var gratis, praktiskt nog … ända tills man skulle mönstra av förstås, då fick man betala det man druckit hela resan. :-) Det uppmuntrade förstås till konsumtion, men trots att det var många svenska och engelska ungdomar blev ingen för full.

Våra hjältar är fortfarande nyktra och glada

Romantik ombord

Ett romantiskt skepp som Solway Lass uppmuntrar förstås till romantik. Amerikanska Craig bestämde sig för att fria till sin fästmö. Väldigt romantiskt när han lurade iväg henne på fördäck, och vår bartender/discjockey Bobby spelade romantisk musik medan vi väntade på resultatet.

Det verkade gå som det skulle, men sedan fick vi veta att hon svarat “kanske”. Ouch! Dessutom hade hon varit i Australien i flera månader och jobbat med telefonförsäljning åt UNESCO (eller nåt sånt) medan han var kvar hemma i USA. Och så kom han över och hälsade på och friade. De såg inte alls förälskade ut, och under resten av resan tittade hon knappast på honom. Hon var mycket sjösjuk, men det kan ha varit fejk för att slippa kyssa honom. 100 spänn på att hon stack till Australien för att komma bort från honom, att hon nu träffat någon ny, och att hon inte våga berätta ännu. 0-1 till romantken. :-(

Tur i alla fall att vi två var med på resan för att hålla romansens flagga högt! Det var länge sedan jag hörde så många “oj vad ni ser kära ut!” på samma gång som här. Men även annars spirade romantiken rätt bra. Söta Graciela från SpHelenaanien och Sean från Irland överraskades av Helena mitt i natten när hon gick upp på däck för att kolla några konstiga ljud, och de sågs sedan nära varandra hela resan.

Sean hjälper till att hissa segel.

Det var ett jättelikt överskott av tjejer bland passagerarna, och speciellt vackra blonda skandinaviskor. Eftersom besättningen nästan uteslutande bestod av väldigt muskliga snyggingar så hade vi nog förväntat oss att det skulle hända en del på den fronten (t.o.m. Helena var svag för styrman Andy när han klättrade runt uppe i masterna), men det var bara Chris som fick något.

Andy säkrar en av fockarna efter att vi revat seglen.

Vadå? Man måste väl få låta blicken vila på solbrända överarmar när de arbetar så vackert. - Helena

Chris var en jättesöt blond kille med krulligt hår, och beroende på vem man pratade med så var han antingen 16 eller 18 år, men sanningen var nog snarare 22. Men han och en av våra danska sjuksköterskevänner sågs pussas lite samtidigt som en av brittiskorna kokade av svartsjuka… Sammanlagt skulle jag säga att det blev åtminstone 3-1 till romantiken – en stor och välförtjänt seger!

Helena skapade en vacker symbol för kärlekens seger.

Äntligen segling

På torsdag så vaknade vi till ett strålande väder, och med ett helt hav framför oss. Vi hade övernattat innanför de yttersta öarna i Whitsundays, och så fort vi kom ut ur bukten vi legat i så tog vindarna fart! Båtskrovet var nymålat och vår kapten pratade om att sätta hastighetsrekord, men sjön var lite för grov och många alldeles för gröna i ansiktet för att vi skulle våga hissa alla segel tyvärr.

Seglen äntligen hissade.

Inte för att det hade gått så fort i alla fall; Solway Lass var en underbar flicka men någon fantastisk seglare var hon verkligen inte. Inte bara det att hon var byggd som fraktskuta, dessutom hade hon ingen nedstickande köl! Tydligen var det inte ovanligt på den tiden (i alla fall inte där hon byggdes, i Holland) att man byggde båtarna med platt botten för att man skulle kunna lägga dem på lerbotten under lågvatten, lasta dem där de låg på grund, för att sedan åka ut när högvattnet kom. Praktiskt, men det gjorde det minst sagt svårt att kryssa. Dessutom måste hon ha en massa ballast när hon bara hade passagerare som nu. Nej, definitivt inget fartmonster, men vi hade i alla fall en mycket trevlig läns norrut under hela förmiddagen.

Helena övervakar seglingen från akterdäck. Någon som vet varför örlogsflaggan har röd botten?

Lagom till lunch kom vi till Hayman Island. Enligt vår kapten skulle det här vara den bästa snorklingen i ögruppen, men nog märktes det att vi inte var ute i själva barriärrevet. Det var bra med fiskar och speciellt Elvis var häftig. En meterlång behornad razzie som var kung i bukten. Intressant nog så finns det bara en hane av den rasen i varje område, men när han dör utvecklar en av honorna manliga könsorgan och blir den dominerande hanen! Men mycket av korallerna var döda, och för oss som dykt och snorklar på barriärevet i Honduras så var det inte speciellt märkvärdigt.

Helena bevisar varför Australiska flaggan gör sig bäst klippt i småbitar och fastsatt på någons kropp.

Efter ännu en dag av att proppa oss fulla med kalorier (kakor, öl, vin, stek & potatis, mer öl – sjön suger!) så satte jag och Helena nytt personbästa och lyckades hålla oss uppe till halv tio innan vi slocknade till ljudet av ungdomarna som festade …

Mer av detsamma

Fredag var mer av detsamma. Snorkling, men den här gången efter sköldpaddor på Black Island. Jag har ju sett dem förut, men det är ändå lika häftigt varje gång. Så majestätiska, så lugna … Men för Helena var det extra häftigt förstås eftersom det var första gången!

Det fann gott om tid att bättra på solbrännan ännu mer under förmiddagen också innan vi lyfte ankar för sista gången och seglade hela vägen tillbaks till Airlie Beach under eftermiddagen. Vi fick till och med en liten kappsegling på väg in till hamnen med en annan skuta, och döm om min förvåning när vi kom först! Eftersom det tar typ fem minuter att slå med ett sånt här monster så blir det svårt att ha olika seglingstaktiker, och på något sätt lyckades vi hålla högst upp i vind utan att tappa farten.

Vårt “offer” i kappseglingen.

Så Solway Lass var en bättre seglare än vi hade trott, och det gällde nog hela resan. Även om förväntningarna var högt ställda så kände vi när vi klev i land att de var mer än väl uppfyllda. Vackert väder, solbränna, underbara stränder, sköldpaddor, Elvis, segling, god mat, trevligt sällskap, allt sammanlagt gjorde vår tripp till tre underbara dagar!

Delar av gänget njuter på fördäck.

26:e oktober – vi lämnar Noosa

(Det här blir ett låångt inlägg, men det blir det sista på några dagar.)

Från början skulle vi inte komma till Noosa alls. I stället skulle vi vara i Brisbane några dagar och sedan åka söderut till Guldkusten och Byron Bay. Jag är säker på att det hade varit trevligt också, men vilken tur att jag läste guideboken innan…

 

Beans har en filial i Noosa Junction – ett självklart val för brunch.

“Brissie” (Brisbane) gav alla intryck av att vara en trevlig stad att bo i, men den saknade mycket av det där “speciella” som man kanske vill ha som turist. Det underströks av vår diskussion med den trevliga lokalbon Trevor som vi träffade på kvällen. Vi försökte få honom att övertala oss att stanna kvar, men han kunde inte komma på varför turister skulle vara i hans stad!

Innan vi lämnade Brisbane försökte vi komma i backpacker-läge med de rätta tillbehören.

Som tur var hade vi insett det själva tidigare under dagen och redan beställt en hyrbil till morgonen efter. Men var skulle vi åka? Jo, nu kom mitt vid det här laget vältummade exemplar av Lonely Planet till användning igen. Byron Bay lät visserligen väldigt trevligt i sig, men trakterna däromkring var inte riktigt i vår stil. Guldkusten kallas ibland för “Australiens Las Vegas” och är väl ungefär så långt man kan komma från det mer “vanliga” Australien som vi på något sätt fortfarande ville se. Plus att det inte var inom vår budget! :-)

Inte från ett kasino på Guldkusten, men skulle kunna vara det. Efter att ha sett dessa på Australian Zoo slutade Peter med chips. 8 days and counting…

Sunshine Coast däremot hade bland annat Australia Zoo och Fraser Island (som vi redan skrivit om), och dessutom ett vrak som skall vara fantastiskt att dyka på. Dykningen hände aldrig, men annars gjorde vi nog det mesta vi hade tänkt.

Spåren leder oss till Noosa.

Noosa visade sig var en så skön stad att bara slappna av på att vi blev kvar där under hela vår “Brisbanetid”, och nu sitter jag på tåget norrut till Airlie Beach, med min älskade snusande bredvid mig och tänker tillbaks på Noosa. Jag slappnar av, tänker på hur underbart härligt vi hade det, och passar på att visa er lite bilder som ni inte sett ännu:

Yoga vid stranden
En vacker flicka som gör sina yoga(?)-positioner på klipporna alldeles nere vid vattenbrynet. Alldeles säkert meditativt.

 

 

 

Panoramatest
Jag testar kamerans panoramafunktion på en annan ledd än den vi är vana att se, i Noosa nationalpark. Förgrunden är en staketstolpe 4 decimeter från kameran, och stranden är ett par kilometer bort.

 

 

 

 

 

Alexandria Beach
Vår favoritstrand låg en timmes vandring in i nationalparken. Den var tillräckligt avskild för att man skulle kunna vara naken där, samtidigt som sanden gnisslade underbart under fotsulorna när man gick där.

Verandan på Halse Lodge
Verandan utanför rummen var den givna samlingsplatsen under dagarna för dem som var kvar på vandrarhemmet. En trevlig plats att göra nya bekantskaper mellan tvättmaskinstömningar, utflyktsbokande, eller bara slappande med en god bok.

Världens konstigaste bröllop?
Mitt på världens största sandö, efter att ha åkt 4WD och vandrat i två timmar så kommer vi fram till en bro över en bäck, och där står det ett bröllopsfölje i full mundering på en stock under bron! Undrar var de tänkt ha mottagningen?

Dubbelrum på Halse Lodge
Vårt lilla krypin. Hur trevligt det än var i baren/restaurangen/
vardagsrummet på kvällarna så var vi så trötta alla dagar att vi var i säng före kl 10 nästan varje kväll.

 

Naturen återhämtar sig
Har ni sett alla skogsbränder från Australien på TV? Bortsett från att de ibland kommer för nära bebodda platser så verkar de inte göra någon större skada. Naturen hämtar sig mycket snabbt (bilden är nog c:a ett år efter en brand), och bränder är ju en del av naturens förlopp.

Objudna frukostgäster
Dessa regnbågslorikeeter kom fram varje frukost och sade god morgon. En bidragande orsak var väl vissa gästers tråkiga vana att  mata dem med socker. :-( Men vem kunde motstå ett dussin sådana här charmtroll utanför verandan när man vaknade!?

4WD-mecka
Fraser Island var verkligen ett mecka för alla som gillar att köra fyrhjulsdrivna fordon av alla slag.

 

 

Nattlivet på Halse Lodge
Vi sov ju visserligen igenom det mesta av det, men nattlivet på vandrarhemmet var härligt. Men lite dyr både mat och öl – var får backpackersungdomarna pengarna från?

 

Australisk badnymf
Lake McKenzie är en underbar sötvattensjö på Fraser Island. Bakgrunden skall visa hur underbart klart vattnet är, medan förgrunden visar hur vackra svenska bikinibrudar blir när de förklär sig till Australiskor. :-)

Vattenskoterfusk
Att åka vattenskoter var otroligt kul, men det var svårt att fotografera oss själva medan vi åkte. Som tur är den här bilden så suddig att ingen kan se skillnad. :-)

 

Champagnebaren
Den här supertacky (på ett bra sätt) champagnebaren var bara en av många bra uteställen i Noosa. Men bäst av allt var nog restaurangerna, med ett par av fantastiskt bra klass. Skaldjursplatån på Le Monde var nog favoriten till slut…

Hej då Halse Lodge
Till slut var det så dags att säga hejdå till Halse Lodge – vårt hem under sex nätter. Vi kommer att sakna allt; från de inkompetenta svenska servitriserna till den underbara stämningen. På det stora hela så är den topp-5 på min lista över bästa vandrarhemmen någonsin.

Tågbloggande
Laptopskärmen och tågsätenas inbyggda TV-skärmar (som på flygplanen – hör ni det SJ!) får det att se ut som värsta kontrollrummet och jag känner mig som hemma.

Seglingsdags

Det där blev ett jättelångt inlägg, men som sagt så dröjer det några dagar till nästa gång. När vi kommer fram i morgon bitti så skall vi mönstra på “Solway Lass”, vårt “tall ship” som vi skall segla runt med i tre dagar. Tyvärr verkar vädret kunna bli så där, efter två veckor med bara sol, men dykning gör man ju under vattnet ändå, och om solen skiner hela dygnet så blir det väl för varmt. Kul skall det i alla fall bli oavsett väder!

24:e oktober - mil efter mil efter mil med sandstrand

Ännu en gryning vaknade vi av djungelns alla ljud, men plötsligt blandade sig ett konstigt ljud in – väckningen på min Iphone. För ett kort ögonblick tittade vi frågande på varandra, men sedan mindes vi. Just det, vi skulle ju på utflykt! Snabb tandborts, inget kaffe och så ner på vandrarhemmets uppfartsväg där vi blev upphämtade av värsta monsterbilen, en stor fyrhjulsdriven buss.

Två timmars skumpande till färjan som skulle ta oss till utflyktens mål: Fraser Island. Fraser Island är världens största sandö. Den är 12 mil lång och 2 mil bred och runt hela ön löper det fantastiska breda vita stränder.  Men hit åker man inte för att sola och och bada, hit åker man för att åka fyrdjulsdrivet i en hejdundrande fart på stranden. Mil efter mil susade vi frampå dynerna i 70 km i timmen och ändå kändes det som att vi inte kom någon vart. Stranden slutade aldrig. Bedövande vackert! Australisk bbq bland dingosar och ödlor. Gott! Sedan iväg till den absolut kristallklaraste insjö jag sett i hela mitt liv, Lake McKinzie. Som  pricken över i är den kantad av den vitaste sand man kan tänka sig. Återigen bedövande vackert, men på ett annat sätt. 

Det roliga med sådana här utflykter är alla människor man får träffa och lära känna för en dag. Med på vår resa var den otroligt vänliga och charmiga guiden/chauffören Peter, den unga schweiziska Silvia, en ung advokat från Sao Paolo, ett äldre par från Melbourne, två tyskar, en ny zeeländsk familj med fyra döttrar och så vi. Man kommer varandra nära under en dag, får höra allt om hur det är att vara ung studentska, får veta intressanta saker om verktyg i Tyskland och berättar själv allt om sina underbara barn hemma i Sverige. När dagen är slut skiljs man åt och träffas aldrig mer. Och ändå är det inte sorgligt, det bara berikar.

21-23 oktober – lata dagar på stranden

Äntligen äkta värme, äntligen lata dagar. Det är skillnad på semester och semester, och efter den här sommaren och hösten har jag längtat efter några riktigt lata dagar. Här i Noosa fick jag mitt   lystmäte. Vi badar, strosar, hänger i baren vid happy hour, läser, målar naglarna (fast det gäller mest mig) och tar det lugnt.

Vårt vandrarhem är ett underbart trähus från kolonialtiden. Om  kvällarna lyser de upp verandan med kulörta lyktor och uppfarten kantas av facklor. Då fylls verandorna och de gemensamma utrymmena med folk i alla åldrar från hela världen. Några knappar på en laptop, någon spelar piano, några läser, men de flesta pratar och skrattar med varandra. Bredvid oss bor tre unga män från Sundsvall.

Vårt rum är litet men ändamålsenligt. Det finns till exempel hyllor och en liten garderob, en lyx som nästan aldrig finns på enkla ställen i Centralamerika. Eftersom huset är ett oisolerat trähus med mycket luftinsläpp kommer alla ljud utifrån väldigt nära inpå, även när vi stängt dörren till vårt rum. I gryningen vaknar man av det bleka ljuset och en kakofoni av ljud från djungelns fåglar och andra djur. Det känns som man ligger under bar himmel.

På frukostverandan får vi sällskap av färgglada papegojor. Det är en koloni på säkert 20 fantastiskt vackra lila-gula-orange-gröna-blå små fåglar. De är helt oskygga och äter socker (!) ur händerna på förtjusta backpackers. I går morse hoppade en av dem upp på mitt tangentbord  och skrev följande vackra dikt: Zbbbnm,,,, .