San José - en av många, många vimlande Centralamerikanska städer. Men ändå speciell naturligtvis. När vi slog upp ögonen på vårt enkla, men schyssta hotell konstaterade vi att temperaturen var svensk sommar och faktiskt därmed en aning för kall för vår kläduppsättning. Vi hade mest shorts och kortärmat med oss, vilket fick oss att föredra den soliga sidan av gatan när vi gav oss ut på stadsvandring.
San José var härligt småstadsaktig. Vi satte oss på en uteservering mittemot Teatro Nacional som enligt guideboken är San Josés mest imponerande byggnad. Och visst var den vacker, men långt ifrån storslagen. Ungefär jämförbar med Södra Teatern i Stockholm. Men solen värmde, ölen var god och vi var helnöjda. Det fick bli en härlig lunch på en genuin restaurang och ett litet droginköp (lugn, det var bara ett par cigarrer med anissmak) sedan bestämde vi oss för att ta bussen mot Cahuita på södra atlantkusten.
Vad är det som låter?
Vi förstod inte riktigt varför, men på något magiskt sätt lyckades vi anpassa oss nästan direkt efter den nya tidszonen. Med undantag för en tupplur på bussen sov vi mestadels på natten, och var mestadels vakna på dagen.
Efter ett par timmar på bussen blev luften tyngre att andas och håret började locka sig kring våra ansikten. Det var ett tydligt tecken på att Karibien var nära. Allt eftersom bussen fortsatte söderut utefter kusten kände vi lukten av hav och tonerna av reggae trängde in när vi passerade byar.
Cahuita är en liten avslappnad by, vars invånare aldrig ses gå med raska steg. Istället går den typiska cahuita-bon med en cool lite släpig stil och han stannar alltid på sin väg för att titta eller prata, eller möjligtvis för att erbjuda västerlänningar ganja. Det var precis vad vi ville ha - en rejäl dos layed back atmosfär för att komma ifrån Stockholmsstressen och känna semesterlugnet sprida sig i kroppen.
Med hjälp av guideboken hittade vi snabbt ett litet rent hotell i djungelns utkant, med en ljuvlig trädgård fylld av ljud och dofter från djungeln. Men ... vad var det som väckte oss mitt i natten? Ett skällande vrål, som från ett mördarslagsmål mellan hundar, visade sig vara vrålapornas revirläte - bara ett par hundra meter från vårt fönster.
2 kommentarer:
Toppen att inkräkta på apornas revir. Men bjuds dom bara på en runda drinkar blir dom säker goa och fogliga.
Peter, är det till att vara på lite dåligt humör kanske, eller vad? :-)
Människobyn har nog funnits där lika länge som aporna, i alla fall längre tillbaks än Columbus. Eller, det var inte riktigt sant: Costa Ricanska staten flyttade byn en kilometer närmare vägen för en massa år sedan för att göra ett reservat åt aporna och de andra djuren.
Så det är väl upp till var och en att avgöra om vi är inkräktare eller ej. Men det verkade lite trist att sitta på hotellrummet i San José i tre veckor... :-)
Skicka en kommentar