Nerför floden i gummiflotte

Klockan 6.30 på tisdagsmorgonen stod vi utanför grindarna på hotell Jakaranda och väntade på att äventyrsarrangören skulle hämta upp oss. I ena handen hade vi solkrämen, i den andra vattenflaskan. Nu var det dags för white water rafting - eller forsränning som vi säger på svenska (tror vi i alla fall att vi säger). I det här fallet innebar det att man tar sig nerför en skummande flod i en ranglig liten gummiflotte och försöker låta bli att trilla i vattnet.

Egentligen var det kanske främst en av oss som var sugen på det här äventyret, den andra mera avvaktande. Men vad tusan - i lust och nöd, heter det ju, så "den andra" hängde med.

Minibussen var till vår förvåning ganska punktlig och snart var vi på väg till floden Pacuara, till en plats högt, högt uppe i bergen. Naturen här är dramatisk och bedövande vacker, och djurlivet är artrikt och sjudande.

Vi var förväntansfulla och samtidigt lite nervösa när bussen stannade vid flodkanten. På bussen hade vi fått instruktioner om hur man skulle bete sig om man trillade i vattnet, om man kom långt från båten och ... om man hamnade UNDER båten! Den ena hälften av oss hade ju viss erfarenhet av rafting och visste vilka häftiga upplevelser som väntade. Men ju längre instruktionerna fortskred, desto nervösare blev "den andra". Till slut klängde "den andra" sig fast vid "den enas" arm och blundade.

Men nu fanns ingen återvändo. På med flytväst och hjälm, och upp i flotten med paddeln i handen. Forward ropade styrmannen och vi paddlade. Första forsen närmade sig och alla sex paddlarna i flotten spännde musklerna och höll ett stadigt tag om paddelns skaft. Vi lydde styrmannens kommandon som en militärtrupp och vips var vi ute ur skummet och tillfälligtvis i lugnare vatten igen.

Nedströms blev forsarna vildare och vildare, och vi blev modigare och modigare. Det här var verkligen kul! Samtidigt bjöd turen på fantastiska naturupplevelser. Färden gick genom djupa (och då menar vi djuuupa) raviner och fräsande forsar. Vattenfall och grönska. Vita hökar, gamar och hägrar. Den glänsande blå morpho-fjärilen. Allt var nästan en religiös upplevelse.

 

Fyra timmar tillbringade vi flotten och tiden flög fram. När vi till slut, genomvåta inpå bara kroppen och men värkande muskler klev ur flotten flera mil längre nerför floden, hade vi haft så många adrenalinkickar man kan behöva under en dag. Inte för ett ögonblick skulle vi vilja ha det här äventyret ogjort, varken den ena eller den andra av oss.

Montezumas hämnd

Eftersom vi kände oss färdiga med Puerto Viejo de Talamanca tog vi bussen direkt till San Jose. Väl framme på hotellet insåg vi att den härliga forsränningen måste ha gått genom den mäktiga Montezumas rike. Den ena av oss fick nämligen smaka på hans gruvliga hämnd ...