Puerto Viejo var en skön plats att hänga på, definitivt mer folk att träffa och mer saker att göra än lilla Cahuita. En av de saker som fanns att göra var "det vanliga" på orter där det finns hyfsat med gringosar: att åka på utflykter av olika slag. Costa Rica verkar vara lite enahanda på så sätt att det är ungefär samma utflykter som erbjuds oavsett var i landet man är - det ingår helt enkelt en mer eller mindre lång resa till utflykten.
Det passar säkert bra för den typiske amerikanske turisten som åker till ett ställe och stannar där hela semesterresan, men det känns inte helt rätt för oss. Dels så går det bort mycket tid, och dels så känns det inte rätt för miljön att åka omkring i SUV-ar över hela landet.
Efter att ha kollat in utbudet med lokala utflykter så fastnade vi för en två-dagars tripp till Bribri-indianerna.
Bribri är en av sju indianstammar i landet, som lever ett någotsånär traditionellt indianliv. Man kan förstås diskutera hur lämpligt det är att åka dit över huvud taget, eftersom det gör att de bli mer medvetna om det västerländska samhället och integreras mer i det. Å andra sidan är det bra att åka dit och sprida lite av sina colones på dem också så att de kan få del av välfärden i form av t.ex. bättre mat, spisar som inte ryker in etc.
Vi bestämde oss i alla fall för att vi kunde göra mer nytta än skada. Vi valde en lokal arrangör som ordnade resan i direkt samarbete med ett kvinnokollektiv i byn, för att så mycket av våra $200 skulle gå till dem som behöver pengarna.
Tre av medlemmarna i kvinnokollektivet.
Ett dokument som berättar mer om kollektivets historia - klicka för att läsa.
Resan till reservatet börjar
Helena utanför Winstons bil Som så många andra resor i Centralamerika började dagen med en resa i en gammal skruttig bil. Vår researrangör Winston hämtade oss vid hotellet i sin gamla rostiga
Hyundai, och vi var lite oroliga för om vi skulle komma fram helskinnade eller ej, speciellt när vi kom utanför stan och nästan fick ont i fötterna av stenarna som sprutade upp på undersidan bilen. Men vi klarade oss fram till platsen där vi skulle ta båten i alla fall...
Varpå vi förstås påmindes om varför "mañana" måste ha uppfunnits i centralamerika och inte i Spanien eftersom vi fick vänta 45 minuter innan båten kom... Men det visade sig bero på modern teknik faktiskt; indianbyn har en mobiltelefon som de delar på, men någon måste gå nån kilometer med mobilen till en plats där det finns täckning lite då och då för att kolla meddelanden. Tyvärr gjorde de inte det förrän lite senare på morgonen än vanligt, så meddelandet att vi skulle komma anlände för sent.
I stället för att åka båt fick vi se världens kanske fulaste kalv på grönbete. Vad är det med Centralamerika och fula djur (Se Ful hund på Peters-resa-bloggen) egentligen?
Efter att ha väntast en stund så dök vår båt upp, eller i alla fall en kanot som vi kunde lifta med en bit uppströms. Jag vet inte vilken sorts båt vi hade väntat oss, men det var nog inte en "dugout" (dvs en urholkad trädstam) i alla fall! Som tur var hade de gjort en modern anpassning och monterat en utombordare baktill - annars hade det nog tagit timtals att staka kanoten uppströms.
Kanoten vi liftade med till vi hittade vår egen transport.
Vår kapten och hans medhjälpare gjorde ett bra jobb med att manövrera den långa kanoten runt böjarna i floden samtidigt som de pekade ut alla vilda djur omkring oss, men ibland behövde till och med de ta till störar och staka oss uppåt när den låga vattennivån gjorde det omöjligt för propellern att nå ned i vattnet.
Efter nån timmes färd uppströms så var vi verkligen mitt inne i djungeln. Jag törs inte tänka på vad vi skulle ta oss till om vi varit ensamma där, men som tur var så möttes vi av Julio, vår "värd". Han tog oss på en promenad genom den organiska farm som hörde till kollektivet, och visade oss alla de växter som de odlade. Ärligt talat kommer jag bara ihåg en bråkdel, t.ex. kakaobönan på bilden.
Nej, vi trodde inte heller att en kakaoböna såg ut så här. Inuti består den av c:a 40 bittra små kärnor omgärdade av ett mycket smaskigt sött "slem". De bittra kärnorna är förstås det man gör choklad på.
Andra frukter de odlade på farmen var fem olika sorters bananer (från små och jättesöta till stora mjöliga mat-plátanos) och en amöbaliknande frukt som vi aldrig skulle vågat smaka om han inte sagt att den var ok, för den såg ut att komma från yttre rymden. Trots att den var så ful lär den ha varit undergörande - den ska till och med kunna få 70-åriga kvinnor fertila igen!
Och så hade de den godaste grapefrukt vi nånsin ätit, men det berodde nog på att det var en korsning med apelsin!
Promenaden på "farmen" kändes mest som en promenad i skogen eftersom ingenting var planterat i rader, och det verkade som att alla växter var blandade huller om buller. Efter en halvtimme kom vi fram till kollektivets centralbyggnad där vi skulle bo.
forts. följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar