Beans: 27-30:e oktober – Ahrrr, pirates ahoy!

[Nytt - alla våra bilder från Airle finns nu här.]

Att vi ville segla i Whitsundays (en ögrupp utanför Queensland på östkusten) hade vi haft klart för oss ganska länge, åtminstone sedan Christina och Per berättat så entusiastiskt om det. Men vilken båt?

Helena lånar någon annans sandkonstverk till att beskriva hur vi känner det.

Det finns några katamaraner som utnyttjar sin snabbhet och seglar ända ut till barriärrevet (som ligger långt från land här), och fokuserar mycket på snorkling och dykning. Visserligen har en del av dem bubbelpool (!) och hemmabioanläggning, men de är visst väldigt trångbodda.

I andra änden av spektrumet är de fullriggare som mest seglar inomskärs i själva Whitsundaysgruppen, och där fokus mer ligger på seglingen och livet ombord. I slutänden kunde vi förstås inte motstå romantiken i att segla en gammal skuta från 1800-talet, och den vi valde (Solway Lass) fick extra bonuspoäng för att den hemsöks av ett svenskt spöke, kapten Andersson.

Solway Lass sedd från stranden – bättre bilder när hon är under segel finns på länken ovan.

Tre dagars segling och snorkling, och andra dagen skulle en dykbåt möta oss så att vi hågade kunde få dyka när de andra snorklade – perfekt! Tyvärr var dykbåten när det kom till kritan trasig, så jag fick inte dyka här heller. :-( Och väderutsikterna var inte de bästa heller – de varierade dagligen, och när de såg som värst ut skulle det bli regn hela dagarna. Men det där är nog det enda dåliga vi har att rapportera om resan.

Vi mönstrade på redan på tisdagskvällen, och gick för motor en bit ut i skärgården för att vara redo för äventyr morgonen därefter, samtidigt som vi lärde känna de andra båtgästerna. Sammanlagt var vi runt trettio personer, och resans skandiavientrend fortsatte – vi kunde nog prata svenska med åtminstone en tredjedel av dem!

Vi hoppar av glädje över att få mönstra på!

Jag och Helena fortsatte också vår otroligt tidiga kvällsritual från Noosa och lade oss tidigt – för det mesta gick vi och lade oss klockan nio så länge vi var på båten. Men större delen av de andra gästerna var 20-25 åringar, så de klarade av att hålla igång rätt bra utan oss.

Anna-Karin från Gävle var hjälpreda ombord och fick segla gratis mot att hon diskade och städade.

Onsdag började tidigt, som alla dagar på båten, så vi var glada att vi somnat tidigt. Planen var egentligen att segla norrut till Whitehaven Beach, men eftersom det regnade så gick vi för motor i stället. Jag var lite irriterad eftersom jag ville segla, men eftersom man på en fullriggare måste klättra omkring uppe i masterna för att hissa segel så var det i alla fall torrast att vänta med det. Regnet lade sig lagom till att vi närmade oss Whitehaven Beach, och när besättningen hängde upp lianen var det ingen av oss som inte ville prova! (Kolla Helena in action i filmen.)

Whitehaven Beach är helt gigantisk; sju kilometer lång, och bara den allra finaste superbt kritvita sanden man kan tänka sig. Den inbjuder kanske inte till så mycket aktiviteter, men vi hade haft ganska grov sjö på vägen dit, så många var mer än nöjda med att bara få ligga på stranden hela dagen.

Australiens fjärde mest fotograferade motiv – nej inte Michaela från Danmark, utan Whitehaven Beach bakom henne.
Bilden tagen från Tongue Point.

Whitehaven Beach igen, den här gången utan danskor.

Vi hade avstått från att ta med snacks på båten eftersom vi hade hoppats på att leva lite nyttigt och kanske till och med gå ned lite. Jo pyttsan! Dagarna i ända så matades vi med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, snacks, och så middag på kvällen. Första dagen hade vi en barbecue på däck till lunch, och en kyckling med sallad till middag. Inga kulinariska mästerverk kanske, men jämfört med Bullens pilsnerkorv och ravioli som pappa och jag brukar äta på sjön så var det i all fall superbra! :-)

Mätta och trötta hjältar (?) smälter maten.

Baren var gratis, praktiskt nog … ända tills man skulle mönstra av förstås, då fick man betala det man druckit hela resan. :-) Det uppmuntrade förstås till konsumtion, men trots att det var många svenska och engelska ungdomar blev ingen för full.

Våra hjältar är fortfarande nyktra och glada

Romantik ombord

Ett romantiskt skepp som Solway Lass uppmuntrar förstås till romantik. Amerikanska Craig bestämde sig för att fria till sin fästmö. Väldigt romantiskt när han lurade iväg henne på fördäck, och vår bartender/discjockey Bobby spelade romantisk musik medan vi väntade på resultatet.

Det verkade gå som det skulle, men sedan fick vi veta att hon svarat “kanske”. Ouch! Dessutom hade hon varit i Australien i flera månader och jobbat med telefonförsäljning åt UNESCO (eller nåt sånt) medan han var kvar hemma i USA. Och så kom han över och hälsade på och friade. De såg inte alls förälskade ut, och under resten av resan tittade hon knappast på honom. Hon var mycket sjösjuk, men det kan ha varit fejk för att slippa kyssa honom. 100 spänn på att hon stack till Australien för att komma bort från honom, att hon nu träffat någon ny, och att hon inte våga berätta ännu. 0-1 till romantken. :-(

Tur i alla fall att vi två var med på resan för att hålla romansens flagga högt! Det var länge sedan jag hörde så många “oj vad ni ser kära ut!” på samma gång som här. Men även annars spirade romantiken rätt bra. Söta Graciela från SpHelenaanien och Sean från Irland överraskades av Helena mitt i natten när hon gick upp på däck för att kolla några konstiga ljud, och de sågs sedan nära varandra hela resan.

Sean hjälper till att hissa segel.

Det var ett jättelikt överskott av tjejer bland passagerarna, och speciellt vackra blonda skandinaviskor. Eftersom besättningen nästan uteslutande bestod av väldigt muskliga snyggingar så hade vi nog förväntat oss att det skulle hända en del på den fronten (t.o.m. Helena var svag för styrman Andy när han klättrade runt uppe i masterna), men det var bara Chris som fick något.

Andy säkrar en av fockarna efter att vi revat seglen.

Vadå? Man måste väl få låta blicken vila på solbrända överarmar när de arbetar så vackert. - Helena

Chris var en jättesöt blond kille med krulligt hår, och beroende på vem man pratade med så var han antingen 16 eller 18 år, men sanningen var nog snarare 22. Men han och en av våra danska sjuksköterskevänner sågs pussas lite samtidigt som en av brittiskorna kokade av svartsjuka… Sammanlagt skulle jag säga att det blev åtminstone 3-1 till romantiken – en stor och välförtjänt seger!

Helena skapade en vacker symbol för kärlekens seger.

Äntligen segling

På torsdag så vaknade vi till ett strålande väder, och med ett helt hav framför oss. Vi hade övernattat innanför de yttersta öarna i Whitsundays, och så fort vi kom ut ur bukten vi legat i så tog vindarna fart! Båtskrovet var nymålat och vår kapten pratade om att sätta hastighetsrekord, men sjön var lite för grov och många alldeles för gröna i ansiktet för att vi skulle våga hissa alla segel tyvärr.

Seglen äntligen hissade.

Inte för att det hade gått så fort i alla fall; Solway Lass var en underbar flicka men någon fantastisk seglare var hon verkligen inte. Inte bara det att hon var byggd som fraktskuta, dessutom hade hon ingen nedstickande köl! Tydligen var det inte ovanligt på den tiden (i alla fall inte där hon byggdes, i Holland) att man byggde båtarna med platt botten för att man skulle kunna lägga dem på lerbotten under lågvatten, lasta dem där de låg på grund, för att sedan åka ut när högvattnet kom. Praktiskt, men det gjorde det minst sagt svårt att kryssa. Dessutom måste hon ha en massa ballast när hon bara hade passagerare som nu. Nej, definitivt inget fartmonster, men vi hade i alla fall en mycket trevlig läns norrut under hela förmiddagen.

Helena övervakar seglingen från akterdäck. Någon som vet varför örlogsflaggan har röd botten?

Lagom till lunch kom vi till Hayman Island. Enligt vår kapten skulle det här vara den bästa snorklingen i ögruppen, men nog märktes det att vi inte var ute i själva barriärrevet. Det var bra med fiskar och speciellt Elvis var häftig. En meterlång behornad razzie som var kung i bukten. Intressant nog så finns det bara en hane av den rasen i varje område, men när han dör utvecklar en av honorna manliga könsorgan och blir den dominerande hanen! Men mycket av korallerna var döda, och för oss som dykt och snorklar på barriärevet i Honduras så var det inte speciellt märkvärdigt.

Helena bevisar varför Australiska flaggan gör sig bäst klippt i småbitar och fastsatt på någons kropp.

Efter ännu en dag av att proppa oss fulla med kalorier (kakor, öl, vin, stek & potatis, mer öl – sjön suger!) så satte jag och Helena nytt personbästa och lyckades hålla oss uppe till halv tio innan vi slocknade till ljudet av ungdomarna som festade …

Mer av detsamma

Fredag var mer av detsamma. Snorkling, men den här gången efter sköldpaddor på Black Island. Jag har ju sett dem förut, men det är ändå lika häftigt varje gång. Så majestätiska, så lugna … Men för Helena var det extra häftigt förstås eftersom det var första gången!

Det fann gott om tid att bättra på solbrännan ännu mer under förmiddagen också innan vi lyfte ankar för sista gången och seglade hela vägen tillbaks till Airlie Beach under eftermiddagen. Vi fick till och med en liten kappsegling på väg in till hamnen med en annan skuta, och döm om min förvåning när vi kom först! Eftersom det tar typ fem minuter att slå med ett sånt här monster så blir det svårt att ha olika seglingstaktiker, och på något sätt lyckades vi hålla högst upp i vind utan att tappa farten.

Vårt “offer” i kappseglingen.

Så Solway Lass var en bättre seglare än vi hade trott, och det gällde nog hela resan. Även om förväntningarna var högt ställda så kände vi när vi klev i land att de var mer än väl uppfyllda. Vackert väder, solbränna, underbara stränder, sköldpaddor, Elvis, segling, god mat, trevligt sällskap, allt sammanlagt gjorde vår tripp till tre underbara dagar!