När Peters mage tillfrisknat satte vi oss återigen på en buss, den här gången till området Monteverde som ligger mitt i landet, precis på gränsen mellan kontinentalplattorna. Från rätt bergstopp i Monteverde lär man kunna se Costa Ricas båda kuster samtidigt.
Vi hittade ett kanonställe i den lilla byn St Elena. Backpacker-stället var förstås enkelt, men det som saknades i lyx vägdes upp av atmosfär. I den lilla lobbyn fanns det alltid folk att prata med. Folk satt och spelade spel, läste eller fikade. Eller bara berättade om dagens äventyr för varandra. Här kunde man när som helst få frågan om man ville slå sig ner och spela schack eller en nyfiken fråga om varifrån vi kom. Vi älskade Pension St Elena!
Cafe Monteverde Coop
Cafe Monteverde är ett fair trade-kooperativ som producerar kaffe i Monteverde-distriktet. Helena var förstås eld och lågot över att få lära sig mer om sin favoritdryck så vi gav oss iväg tillsammmans med några amerikanskor för att få en guidad tur som började på señor Victors plantage.
Plantagen var underbart vacker och señor Victor berättade engagerat - inte bara om kaffets väg från frö till böna, utan också om vilka växter han planterar för att till exempel ge kaffebusken den skugga den behöver, eller vilka blad som snabbt ombildas till näring för jorden. Om vi någonsin hade trott att kaffeodlare var obildade bönder fick vi ändra uppfattning nu. Victor hade djupa insikter i ekokedjan och visste precis vad han höll på med.
Under hela guidningen stoppade han in kaffebär i munnen. Ja, det är faktiskt bär från början och de smakar jättegott! De är ljuvligt söta att suga på och inte beska alls. Kärnan, det vill säga den blivande kaffebönan, spottar man dock ut. Den är bara hård och besk.
Så här blir det en böna av ett bär:
- Man plockar bären, men bara de röda är klara för skörd, så de måste plockas för hand.
- Sedan tvättas skalet och den söta honungsliknande vätskan (vilket slöseri!) bort från bönan i en maskin.
- En annan maskin storelkssorterar sedan bönorna. De stora och tunga väljs ut till export medan de mindre används för eget bruk.
- Därefter läggs bönorna ut att torka i solen. Man lägger dem i långa rader, och under dagen måse de vändas en gång i timmen så att luft kommer in, för att inte en jäsningsprocess skall starta.
- När de torkat (vilket tar c:a 1 vecka) packas de i säckar där de får ligga under tak i en månad för att den sista fukten skall dunsta bort.
- Sedan rostar man dem i en ugn i c:a 250 grader tills de når perfekt färg. Gränsen mellan mellan- och mörkrost är hårfin (det handlar om sekunder), och mästerrostarens anseende är högt - detta är hantverk på högsta nivå!
Efter detta har man en färdig produkt att skeppa till västvärlden. Eller mala till pulver och servera till dem som just har varit på studiebesök! Mörkrosten var nog vår favorit. Vi hade höga förhoppningar på det "naturtorkade" (där man torkar hela bäret med skal, saft och allt, vilket skall göra det sötare), men det var alldeles smaklöst.
Just det här kooperativet skeppar all sin produktion till Montana i USA, men vi köpte med oss nåt kilo hem så först till kvarn... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar