Zip-i-doo-da

Ok, är det något man skall göra i Costa Rica så är det zipline. När man läser om Costa Rica så pratas det en massa om ekoturism, hur naturnära allt är, o.s.v. I själva verket så tycker nog Helena och Peter inte att det stämmer speciellt väl. Det är klart; jämfört med chartermonsteranläggningarna på Mallis eller Kanarieöarna så är ju allting väldigt småskaligt i alla fall, men ekologiskt?

Monteverde skall vara centrum för ekoturismen i landet, men till och med här så verkar det som att folk är mer fokuserade på "häftiga" saker än något annat. Och det är lika mycket sopor på gatorna som i resten av Costa Rica (eller Stockholm för den delen). Inte för att Helena och Peter är ett dyft bättre - de kom inte till Monteverde för att besöka någon av nationalparkerna (som ändå skall vara ganska tomma på djur längs vandringslederna - efter flera år har djuren lärt sig var de inte får vara i fred) och se alla djur.

I stället kom de hit för att åka zipline!

Costa Rica är känt för att ha fler nationalparker än kanske något annat land, och det må vara sant. Men de har definitivt fler stålvajrar spända mellan trädtoppar än något annat land i världen! Ziplining är att åka från plattform till plattform upphängd på stålvajrar, på allt från tre till 70 meters höjd över marken. Och fort går det!

Alltihop startade i Monteverde, gissningsvis när turisterna var less på att inte se några apor eller fåglar för all dimma (det är nämligen mer eller mindre konstant ett dis eller dimma i luften), och nu finns det fler sådana anläggningar än vad det går att hålla ordning på bara i den lilla bergsbyn Santa Elena där Helena och Peter bodde. Och vart man än reser i Costa Rica så nog finns det en zipline.

Peter var lite orolig för Helena och hennes höjdskräck. För de som inte känner till vilken nivå den är på så kan Peter berätta att i Lissabon så åkte de upp i ett fem våningar högt torn. Väl uppe så var det en tre meter bred plattform, som var mycket väl inhängnad på alla sidor. När Helena kom ut så strök hon sig fram med ryggen mot väggen och vägrade lämna tryggheten och ens gå fram till kanten. Höjdskräck med stort H!

Helena åker taxi

Så när Helena klamrat sig fast vid Peters arm hela resan dit, och åkandet började med att gå uppför en flera våningar hög trappa så trodde nog Peter att Helena skulle banga ur och strunta i att åka. Men Helenas räddning blev nog att det gick att åka "taxi". I stället för att hänga ensam i linan och styra och bromsa själv så gick det att åka tillsammans med en av guiderna.

Peter i full fart

Medan Peter åkte med fullt dödsförakt mellan plattformarna (Peter var den i gruppen som åkte fortast - om det berodde på att han bromsade minst eller för att han hade mest ...hmmm...."ballast" får vara osagt) så vande sig Helena sakta men säkert vid att segla fram mellan trädtopparna. Efter ett tag så tänkte hon varken på att de hela tiden var jättehögt upp i träden, eller att de swischade jättefort fram på linorna, och hon kände sig redo att åka själv!

Helenas åkande var något av det modigaste jag har sett. Från att ha varit ett självande litet löv som knappt kunde stå upp till att insistera på att få åka själv trots att guiden tyckte att "just här kanske inte är så lämpligt" så tog det mindre än en timme. Och när vi kom "i mål" så var Helena minst lika proffsig och dödsföraktande som någon av oss andra. Imponerande! - Peter

Någonstans mot slutet så var det dags för en "Tarzangunga", och nu var det Peters tur att vara rädd! Helena och Peter hade nog trott att det skulle vara att gunga sig lite lätt i en lian, men i själva verket gällde det att falla lodrätt nedåt i flera meter och lita på att en lina skulle fånga upp en innnan man landade på näsan! Hollywoodtjejerna som tittade på sade till Peter att han var bäst hittills, men det var nog för att de trodde att hans skrik var av typen Tarzanvrål. I själva verket var det ren och skär dödsångest!

Det kanske förkortade mitt liv med 10 år, men det var kul i alla fall! - Peter

Tarzangungan såg verkligen läskig ut. Inte för att den gungade högt (och det gjorde den verkligen) men för att man var tvungen att kasta sig ut i ingenting innan linan fångade upp en. Peter hade en dödsföraktande stil. Han slängde sig med ett vrål som skulle fått Tarzan att börja käka Läkerol och med ett elegant sving gungade han ut över trädtopparna. - Helena

Monteverde var fullt av andra aktiviteter man kunde göra också (mmm, det är många regniga dagar varje år...), och om semestern varit oändligt lång så hade Peter och Helena kunnat stanna en vecka till, speciellt eftersom vandrarhemmet var så mysigt. Men semestern börjar gå mot sitt slut och nästa gång vi träffar de tu så har de styrt kosan mot Stilla havskusten på jakt efter den perfekta vågen...

Video av Helena när hon åker ensam för första gången.