Lite mera drag i Puerto Viejo

Efter några dagar i den lilla byn Cahuita hade vi fått nog av stiltjen, och satte oss på lokalbussen söderut. En timme senare klev vi av i Puerto Viejo de Talamanca. Vi gillade staden från första anblicken. Vi hittade ett fantastiskt litet hotell vars trädgård prunkade av färgranna blommor, buskar, träd, fontäner och mosaik. (Ronja skulle ha blivit alldeles lyrisk över stället.) Hela tiden hörde vi ljud från trädgårdens alla fåglar, några hesa skrik, lite vacker sång, några rytmiska lockrop.

Nu har vi plockat ut några karibiska bönor - några ögonblicksbilder - till dig som läser vår blogg. Vilken böna är godast?

Böna #1

Några lokalbor går omkring med uppfällda paparplyer i det dallrande solgasset - inte för att de är rädda för regn utan för att svalka sig något i värmen. Från varje liten bar kommer det rytmiska toner av calypso eller raggae. Varje litet gatustånd säljer marijuanasymboler, smycken i rastafärgerna rött-gult-grönt-svart (vad står de för egentligen?) och bilder på Bob Marley.

Böna #2

I hörnet av en lokal soda står en frodig svart kvinna med en machete. Hon hugger lite förstrött på en kokosnöt, som om hon höll på att tälja trägubbar i snickeboa. Långsamt, lite tankfullt och utan brådska. Och varför skulle hon ha bråttom egentligen - hennes restaurang är för ögonblciket helt folktom och ingen väntar på att bli serverad. Undrar vad hon ska ha nöten till? Vi säger buenas och går förbi henne.

Böna #3

Utanför Stanford's bar, där vi sitter och tar en eftermiddagsöl, slår vågornas mäktiga skum in mot stranden. Viken är den ökända Salsa Brava - alla proffssurfares mecka. Lite längre ut ser vi några unga surfare som med dödsförakt rider på det fräsande skummet på sina brädor. När den största vågen ebbat ut simmar de ut igen och lägger sig att vänta på nästa perkfekta våg. Den kanske aldrig kommer ...

Böna #4

På den dammiga, gropiga grusvägen kommer två gringos på cykel. Enligt guideboken skulle vägen ha asfalterats för fem år sedan, men om boken talar sanning har de häftiga regnet spolat bort det mesta av arbetet. Gringosarna trampar på lugnt i den fuktiga värmen. Landet är ganska platt just här så de behöver inte trampa sig svettiga i uppförsbackar. Men de får heller inte känna fartvindens svalka i några nedförsbackar. De trampar målmedvetet de sju kilometerna till stranden i Ponta Uva. Vägen kantas av tät grönska på ena sidan och oändlig sandstrand på den andra. Gringosarna heter Helena och Peter, och de älskar att vara på just den här platsen, på just de här cyklarna, just den här tidpunkten.