Pedro och Elena besöker Bribri (del 2)

När Julio visat oss fram till vad som visade sig vara vår slutstation stod vi framför en charmig "lodge"-likande byggnad i en glänta i djungeln. Estibrawpa (egentligen Stibrawpa, men de där rackans spansktalande folken klarar ju inte det utan lägger till ett "E") är alltså ett kollektiv där kvinnorna har makten och styr. Männen får vara medlemmar, men de deltar inte i besluten. Intressant med kvinnor som står för inititivförmåga och kraft, och i linje med vad vi har sett tidigare i Centralamerika (Belize business life). Vad är det egentligen med männen här nere som gör att de inte verkar kunna sköta någonting bra? Heja kvinnokraft!

Hyddan där vi bodde.

Stibrawpa är en väldigt trevlig anläggning med en mycket enkel restaurant, några större samlingsrum, och en liten hylla med hantverk till salu. På baksidan finns det toaletter, duschar och några mycket bekväma hyddor där man kan sova över. De flesta besökare stannar bara över dagen, men vi valde att sova över. Men vi hann inte mer än slänga in våra saker på rummet så undrade Julio om vi inte ville följa med till swimmingpoolen för ett avsvalkande bad.

Helena och Bribri-barnen vid poolen.

"Swimmingpoolen" var förstås inte exakt en sådan, utan en naturlig bassäng en bit uppströms i en bäck. Det skulle vara "muy fresco", men för oss som är vana vid Mälarens badtemperaturer så var det riktigt varmt och skönt. Vi fick också sällskap av Deidre, Diana och två andra härligt charmiga femåringar när vi svalkade av oss i vattnet. Skolorna har visst jullov i två månader, så de var lediga (annars har alla Costa Ricaner gratis och obligatorisk skolgång, även indianerna i djungeln).

Lunch och efterrätt

När vi kom tillbaka till Stibrawpa så var det dags för lunch, och den var ungefär som alla andra luncher för lokalbor i fattiga områden: rice&beans med lite grönsaker. Men eftersom vi var gäster så fick vi lite kyckling och underbart god färskt palmhjärta också. Vi pratade med några danskor som var där en längre stund (mer om det senare) och som åt med lokalborna och de sade att sådan lyx hörde till ovanligheterna. Och den fina gröna mattan de serverade maten på var förstås ett bananblad! Som alltid när vi äter lokalbornas mat så förundras vi över hur gott den enkla maten smakar, men också över hur enahanda det måste bli i längden med samma mat om och om igen...

Efter lunchen så var det dags att göra choklad! Det första steget är att ta fram kärnorna från kakaofrukten (kakaobönorna). I förra inlägget var det en bild på den gula kakaofrukten. Den bryter man upp, och om man är en gottegris (om?!) så suger man bort den omgivande honungsliknande vätskan runt kärnorna. De skall sedan rostas innan de är klara för att krossas. Krossningen görs manuellt med en sten i en skål, innan man skakar dem för att skilja bort skalen. Efter det är det bara att mala dem i en mycket fin kvarn. Förr pressade man dem säkert mellan två stenar, men nu för tiden använder man en mer modern kvarn. Men varför läsa det här; titta på videon här nedan i stället:

Julio, Pedro y Elena gör choklad

Efter den processen får man en trögflytande massa (inte ett pulver!); om man inte blandar i mjölken (de använder kondesnserad mjölk så får man socker och mjölk i ett) så får man...wait for it...100% kakao! Och annars...mindre! När man låter massan torka över natten kan man rulla ihop den till klumpar; 5 av de här har vi med oss hem, så den som vill smaka gör bäst i att höra av sig så fort som möjligt efter den 2:a februari då vi kommer hem!

Efter chokladtillverkningen hade vi lite ledig tid, som vi väl egentligen borde ha använt till att vandra omkring i byn, men vi kunde inte motstå att gå tillbaks till vår underbart romantiska hydda och njuta av vår baño privado och ligga under myggnätet en stund. Avslappnande - faktiskt så avslappnade att vi försov oss till middagen.

Middagen var ungefär samma som lunchen, men i samband med den så lärde vi känna ett par väldigt intressanta danska damer. De är bägge pensionerade från resebranschen, och Kirsten har varit i Costa Rica 20+ gånger eftersom hennes bror bor här. För fyra år sedan var de på ett likadant besök som vi i byn, och på något sätt fick de för sig att de ville lära byborna engelska. Så de har fixat massor av undervisningsmaterial och är nu två månader i byn och lär ut det de kan.

Engelskaundervisning för nybörjare.

Vi är inte helt klara på om vi tycker det är bra eller inte. Vad hinner barnen lära sig på två månader egentligen (speciellt som att närvaron är ytterst sporadisk)? Och vad händer när de reser därifrån? De har inga planer på hur undervisningen skall fortsätta, så barnen kommer nog ganska snabbt att glömma bort det de lärt sig. Risken finns att hela projektet bara är något som tar tid, pengar (de bjuder danskorna på mat och uppehälle), och energi från byn samtidigt som det skapar något slags hopp som bara leder till besvikelse. Svårt, svårt, men damerna verkade i alla fall väldigt nöjda med den insats de gjorde, och det har ju ett värde i sig!

När vi kom till Costa Rica så hade vi ju delar av vår gamla dygnsrytm kvar (vilket innebar att vi blev trötta vid nio), men lagom till att vi börjar anpassa oss till den Costa Ricanska dygsrytmen så pang - träffar vi på djungelns egen dygnsrytm: vid niotiden börjar alla ursäkta sig och drar sig tillbaks, så vi går till vår månbelysta lodge för en mysig natt under myggnätet...

Dag två

Tidig uppstigning och packning innan vi intog frukost som (surprise!) var ungefär som gårdagens lunch och middag. När vi planerade resan så hade vi sagt att vi ville vara tillbaks till Puerto Viejo till lunch, men nu började vi ångra oss. Vi hade mer än gärna stannat hela dagen och lekt med de gulliga barnen, njutit av solen och vattnet, och lärt känna resten av byn mer. Men i stället fick vi sätta lite fart för att hinna med det vi "skulle" göra.

Vi fick prova att göra "takpannor", d.v.s. knyta palmblad till bambustänger med hjälp av lianer. Vi var väldigt imponerade av hur duktiga och snabba vi var, ända tills de berättade att hela svårigheten var att välja rätt blad från träden. Men om man bara väljer rätt så håller de i runt åtta år innan de behöver bytas!

Film på Helena som lär sig knyta tak

Skjuta pilbåge stod också på agendan, och där imponerade vi omättligt på våra värdar med vårt prickskytte (eller möjligtvis nåt helt annat - de skrattade och hade kul i alla fall!), innan vi gick förbi den lilla hyllan med hantverk och köpte lite småsaker med oss hem. Alltid tråkigt att man inte har en extra väska med sig att fylla med det man vill köpa... Vi såg liknande saker i en affär i huvudstaden senare för ungefär tre gånger priset, och det irriterade oss lite grann tills vi insåg att det är väl ungefär påslaget från vilken tillverkare som helst till slutkund. Men visst vore det trevligt om indianerna kunde få en större andel av potten?

César (vid rodret) med sin bror och sin urcharmiga son

Så det var med viss sorg i hjärtat som vi anträdde hemresan. Än en gång fick vi sällskap av César, den ende i byn som kunde engelska. Han verkade vara byns egen Christoffer Columbus eftersom han hade varit så långt som till Monteverde (dit vi kommer senare) i bergen i norr. Han hade ständigt ett mycket charmigt leende, utom just på den här bilden förstås! :-(

César hade kommit ihåg att han lovat att ta oss till ett vattenfall för att bada på vägen hem, och även om det inte var jättevarmt så kände Peter trycket att hoppa i en kort stund i alla fall.

På det hela taget var det en underbar resa ut i ett liv som vi knappast ens kan ana hur det är att leva.

Den här delen av resan blev nog beskriven i lite mer detalj än vi hade tänkt, men dels var det kul att skriva, och dels fastnade vi på ett hotell ett par dagar på grund av magsjuka och inte så mycket annat att göra. Hoppas att vi inte har tråkat ut våra läsare allt för mycket, utan att det var lite intressant i alla fall. I fortsättningen blir det tillbaks till lite mer kortfattade rapporter!