Sista paradiset

När vi anlände till Sámara på Stilla havs-kusten hade vi redan besökt så många platser som vi liknat vid paradiset, att vi inte riktigt hade några förväntningar på den sista anhalten för vår resa. Vi hade ju redan sett de mest fantastiska stränderna, de tätaste regnskogarna, de mesta underbara vattenfallen, de mäktigaste forsarna, de mest sorslagna utsikterna från bergstoppar, de mest hissnande ravinerna - hur skulle någonting kunna slå detta? Ja, utan att kunna rangordna våra paradis så måste vi säga att Sámara spelade definitivt i samma liga: oändliga  soldränkta stränder, kokospalmer, hängmattor och det eviga bruset från Stilla havets bränningar som rytmiskt slår in mot stranden. Ett nytt paradis!

Och hur var det nu med den perfekta vågen som vi jagade? Ja, surfarna gillade nog inte vågorna där, men eftersom den perfekta vågen för oss är mycket, mycket liten så hittade vi rätt i vårt sökande. - Peter

Vi hade fyra dagar på oss i detta paradis. Vårt hotell Casa Valeria låg direkt på stranden. Varje morgon åt vi frukost på stranden och om kvällarna satt vi på stranden och räknade stjärnorna.

Men tro inte att vi var sysslolösa: Helena läste ut en bok. Peter slet rejält på en hängmatta medan han läste Spindelmannen (på datorn förstås!). En dag promenerade vi till den ena änden av den milslånga sandstranden. En annan dag promenerade vi till den andra änden. Och varje kväll tog vi en Piña Colada i solnedgången medan vi tittade på nybörjarsurfarnas outtröttliga försök att bemästra vågorna.

De fyra dagarna i Sámara gav oss verkligen tid att koppla av. Jag som tyckte att Peter och jag pratar mycket med varandra även i vanliga fall, blev lite överraskad av vad tid och avkoppling kan göra för att lära känna någon ännu bättre. - Helena

Vårt sista paradis blev kanske det som är sinnebilden av paradiset för de flesta människor. Trots att tiden liksom stod still och klockan blev till en helt oväsentlig pryl, hade vi gärnat stannat tiden och blivit kvar i Sámara ett tag till.

Men hemresedagen kom allt närmare och plötsligt en gryning klockan 4.30 satt vi på bussen till San José för att tillbringa vårt sista costaricanska dygn i huvudstaden.

Klockan. Noll. Fyra. Och. Trettio. Och allt för att Helena inte kunde hålla sig på benen när vi skulle iväg och köpa biljetter till den senare bussen! Tur för henne att hon slog sig så att hon får lite sympatipoäng, annars kunde jag blivit sur. Hrmph. - Peter