24:e oktober - mil efter mil efter mil med sandstrand

Ännu en gryning vaknade vi av djungelns alla ljud, men plötsligt blandade sig ett konstigt ljud in – väckningen på min Iphone. För ett kort ögonblick tittade vi frågande på varandra, men sedan mindes vi. Just det, vi skulle ju på utflykt! Snabb tandborts, inget kaffe och så ner på vandrarhemmets uppfartsväg där vi blev upphämtade av värsta monsterbilen, en stor fyrhjulsdriven buss.

Två timmars skumpande till färjan som skulle ta oss till utflyktens mål: Fraser Island. Fraser Island är världens största sandö. Den är 12 mil lång och 2 mil bred och runt hela ön löper det fantastiska breda vita stränder.  Men hit åker man inte för att sola och och bada, hit åker man för att åka fyrdjulsdrivet i en hejdundrande fart på stranden. Mil efter mil susade vi frampå dynerna i 70 km i timmen och ändå kändes det som att vi inte kom någon vart. Stranden slutade aldrig. Bedövande vackert! Australisk bbq bland dingosar och ödlor. Gott! Sedan iväg till den absolut kristallklaraste insjö jag sett i hela mitt liv, Lake McKinzie. Som  pricken över i är den kantad av den vitaste sand man kan tänka sig. Återigen bedövande vackert, men på ett annat sätt. 

Det roliga med sådana här utflykter är alla människor man får träffa och lära känna för en dag. Med på vår resa var den otroligt vänliga och charmiga guiden/chauffören Peter, den unga schweiziska Silvia, en ung advokat från Sao Paolo, ett äldre par från Melbourne, två tyskar, en ny zeeländsk familj med fyra döttrar och så vi. Man kommer varandra nära under en dag, får höra allt om hur det är att vara ung studentska, får veta intressanta saker om verktyg i Tyskland och berättar själv allt om sina underbara barn hemma i Sverige. När dagen är slut skiljs man åt och träffas aldrig mer. Och ändå är det inte sorgligt, det bara berikar.