Massussi, 5 juli 2018

Den här dagen träffade vi resans minsta vinproducent. Han heter Luigi Massussi och har sin vingård strax utanför Iseo, men högt, högt upp på en av de gröna kullarna ovanför staden. Utsikten därifrån var hänförande och vi bara stod och gapade inför skönheten.

Men det här var speciellt på många sätt. Luigis engelska var minst sagt knackig, han var blyg men charmig och klädd i träningsoverall. Han berättade att gården var hans fadersarv. De har bara två hektar med druvodlingar samt tre hektar med olivträd. Luigis pappa hade producerat cirka 2 000 flaskor franciacorta om året när han var producent, men Luigi har accelererat verksamheten och producerar omkring 10 000 flaskor om året. Det är fortfarande väldigt lite. 

Produktionen är förstås helt manuell och han plockar t.ex. alla druvor för hand i plasttråg som rymmer cirka 15 kilo. De maskiner som han inte köpt in själv lånar han av någon granne. Och flasketiketterna klistrar han själv på för hand.

Vi provade två viner. Den första var en brut som kändes omogen och obalanserad. Inget som imponerade.

Nästa vin var en Saten från 2012. Den var ordentligt syrlig, och ganska intressant. 

Som tack för turen köpte vi med oss en flaska av hans prisvinnarbubbel, en Extra Brut Riserva från 2009 (30 euro). De har alltså legat till sig på flaskan i nästan 10 år. Priset var utmärkelsen en av Italiens 100 bästa viner. Vi drack den några kvällar senare till tonerna av Carmen på Arena i Verona (Vi hade hällt över den på pet-flaska och tagit med oss vinglas i plast. Man får inte ta in glas på Arena).

Vinet var väldigt mineralrikt och hade en tydlig metallisk smak. Det var också ovanligt beskt för en franciacorta. Men färgen var helt fantastiskt vacker. Helt bärnstensfärgad. Det här vinet kan man dricka bara för utseendet skull.

Jag tyckte inte att bubbligheten var så bra, den var ganska ojämn. Men som Peter påpekade kan det mycket väl ha haft med plastglasen att göra.