Sengångare i Bocas Del Toro

En av dagarna i Bocas del Toro så gjorde vi en heldagsutflykt med båt. Vi besökte en del roliga ställen (mer om det i andra inlägg), men på Sloth Island (=sengångar-ön) hände i alla fall det mest ovanliga. Av någon obegriplig orsak så ordnar alla(?) utflyktsarrangörer sina resor till samma ställe samma dag, så vi var en handfull båtar som var på plats för att spana efter sengångare.

Bild 1: En av de andra utflyktsbåtarna.

Bild 2: Så här mycket och nära hade vi
trott att vi skulle se av sengångarna.

Vi skulle inte få gå i land på ön utan bara titta från båten, så förväntningarna var ganska lågt ställda: något i stil med Bild 2. Men vi hade en rackans tur och lyckades hitta en hona när hon kom ned från träden för att bajsa (vi förstod aldrig varför de klättrade ned för det), och fick både närbilder och filmer.
Efter en hel del brottande med de andra sex i båten för att få en bra position så lyckades jag få till de här bilderna och filmerna i alla fall.

Film 1: Ett ovanligt tillfälle: bara en gång per vecka klättrar sengångarna på Sloth Island i Bocas del Toro, Panamá ned från träden för att uträtta sina behov i vattnet. Det här är det farligaste tillfället i deras liv: annars lever de skyddade i träden, men här kan en alligator ta dem om de inte är försiktiga.

Film 2: Ja, efter att hon klättrat ned så... 😁

Sengångaren klättrar bort från...

...en spanande Peter.

"The Slothie" - ett misslyckat
försök att göra en lika cool selfie
som guiden.

Innan honan klättrade ned och gjorde nummer två, så satt
hon hopkrupen och spanade efter eventuella faror i vattnet.

Helenas notering: Vi kände oss aldrig helt bekväma under tiden med sengångarna. När honan klättrade upp i trädet, gjorde hon det bara för att skydda sig från rovdjuren, eller handlade det inte lika mycket om att ta sig undan oss jobbiga turister? Hur höga var hennes stressnivåer egentligen?

Nytt jobb för Helena

Sedan den 16 september arbetar jag som marknadschef på Space 360. Det är en översättningsbyrå med många strängar på sin lyra. Förutom översättningar arbetar vi med, transkribering, voiceover, undertextning, klarspråk, korrekturläsning och chatbottar. Det ska bli så spännande att göra en varumärkesresa tillsammans med företaget.

Peter arbetar sedan några år tillbaka på Olingo som hjälper kunderna att hitta balansen mellan struktur och agilitet.

Rara champagner med Kåre

Ibland går vi på provningar med Kåre Halldén. Han har en träffsäker smak och hittar alltid på roliga provningar med spännande smaker. I december var Karin och jag på en provning med rara drycker:

(1) Kvällen inleddes med Grande Cuvée Le Victorieux Charles VII, längst till vänster, från Champagne Canard-Duchêne. Huset, som ligger i Premier Cru-byn Ludes, var under sin storhetstid leverantör till det ryska hovet. Champagnen är en hyllning till den franske kungens kröning, som blev av tack vare Jeanne d'Arc.

(2) L'Or d'Eugène från Moussé Fils. En champagne gjord på 80% meunier och 20% pinot noir. Detta är en solera-champagne, dvs det stilla vinet kommer från en större tunna som varje år fylls på och blandas med tidigare årgångar. Här hittar vi obrutna årgångar från 2003 till 2016.

(3) Cuvée 7 Cépages från Janisson Baradon. En champagne som har allt. Eller rättare sagt, som innehåller samtliga 7 druvsorter som får odlas i Champagne. Det här var favoriten! Många smaker, hög komplexitet och lååång eftersmak.

(4) Soléra från Olivier Horiot. Nu blev det riktigt utmanande. Den här champagnen innehåller inte bara alla 7 druvsorter som får odlas i Champagne. Vinet är dessutom hanterat i ett solera-system.

(5) Mémoire från Huré Frères. Vi avslutade med ännu en solera-champagne, men denna gång med "bara" de traditionella druvorna pinot noir, meunier och chardonnay. En riktigt spännande jämförelse.

Vinhuset Mas dei Chini, 11 juli2018

När vi först åkte förbi vinhuset Mas dei Chini och Peter frågade om vi skulle svänga in så jag tvärt nej. Det var ju rosévinet härifrån som varit det stora bottennappet på gårdagens vinprovarrace på La Bella Vita. Men efter att ha varit på två vinhus, Dorigati samt pyttelilla Etyssa, som både hade sålt slut på sin trentodoc redan i maj, bestämde vi oss för att ändå ge Mas dei Chini en chans. Och det var tur - vi fick ett fantastiskt bemötande av proffsiga, personliga Anna och smak på ett par fina viner.

Inkino rosé

Det är alltid fascinerande att höra vinmakarnas berättelser. Många gånger är det slumpen och omständigheter som ligger bakom - ibland blir det bra och ibland inte. Mas dei Chinis rosévin hade blivit till genom att kylan gått sönder i en av tankarna när druvorna låg och jäste för alkohol. När de ligger varmt fälls färgämnet i skalet ut fortare och vinet började ta färg av misstag. Vinmakaren stod då inför valet att slänga bort nästan en tredjedel av sin skörd eller att försöka göra något av det. Valet var förstås lätt och Ikino rosé såg dagens ljus 28 månader senare. Det är inte så komplext ännu, men de har för avsikt att fortsätta utveckla det. Det hade i alla fall en fruktig och frisk doft - inte alls det där unkna som vi fick kvällen innan. Däremot obalanserat och inte så komplext.

Inkino brut riserva 2010

Det här är vinhuset flaggvin, en blanc de blanc med ljus nästan ljusgrön färg. Den har en ganska komplex doft av lite mynta eller örter. Lätt  och med en fin mousse som jag gillar. Ett riktigt bra vin.

Inkino Carlo V

Det här vinet är en d'assemblage som legat hela 100 månader på flaska. Det är typ 8 år och 4 månader! Det är inte klokt vad de lagrar sina viner länge på jästen, både här i Trento och i Franciacorta! 

Det här är ett gyllene, vackert vin som har doft av mogna päron och hasselnöt, och en antydan till rostat bröd. Elegant och mjuk smak med lite kiwi och apelsincrest. Ett mycket bra vin som jag gärna skulle köpa med hem om jag hade haft plats.

 Och de hade hund också! <3

Endrizzi vinhus, 11 juli 2018

Alla människor vi mött i Italien har varit helt enastående vänliga och hjälpsamma. Inte bara vanligt artiga och trevliga utan liksom supertrevliga. Som kvinnan i butiken som sålde vintillbehör. Jag gick in för att jag trodde att det var en vinbutik, men när jag insåg mitt misstag var jag på väg ut igen. Då kommer kvinnan som jobbar i butiken och frågar om hon kan hjälpa till med något. Vi började småprata och bland mycket annan användbar information rekommenderade hon oss ett besök på Endrizzi som ligger strax utanför Trento. Sagt och gjort, vi tog bilen och åkte dit.

Som alla vinhus i Italien ligger Endrizzi mycket vackert och lantligt, omgivet av hektar efter hektar av djupgröna vinrankor.

Själva provningen här var proffsig men ganska tråkig. vi har ju blivit bortskämda nu av fantastiskt engagerade och välvilliga människor. Det var absolut inget fel på servicen här - killen gjorde det han skulle och hade svar på alla frågor vi ställde - men han tog aldrig det där lilla extra steget. Nåja, tre trentodocer fick vi i alla fall smaka och de tog inget betalt för det. 

Endrizzi brut

Vi började med Endrizzi brut, millisimato. Den var mycket torr, men frisk och syrlig. Men ganska enkel. Inte heller moussen hade det där mjuka, lena som jag har blivit så bortskämd med här i norra Italien.

Piancastello riserva millesimato

Så fick vi smaka deras riserva som legat 36 månader på jästen. Den har hela 40 procent pinot noir i sig så det bådar för lite spännande smaker och fyllighet. Den smakar mycket bröd och har en fruktighet från nektariner. Den har stor likhet med den förra men den smakar mer, har bra fruktighet, mera kropp och lite bättre bubblor. Ett bra vin, men långt ifrån det bästa vi smakat här.

Endrizzi rosé

Väldigt ljus färg och blommig doft. Det är ett riktigt mingelvin med smak av jordgubb. Smaskigt och gott att sippa på ljumma sommarkvällen, och det kommer lite intressanta mineraltoner i eftersmaken. Moussen är mjuk och len, den bästa av de tre från Endrizzi.

Mazetto privé

Endrizzi hade också ett riktigt finbubbel som de säljer i butikerna för cirka 70 euro. Det fick vi dock inte provsmaka utan det säljs bara på flaska. Jag tog i alla fall en bild.

Peters kommentar: Vi var lite besvikna på Endrizzi; de hade ju trots allt blivit rekommenderade av två oberoende källor. Men en av deras konkurrenter berättade att enligt henne hade de blivit sämre på senare år i och med att de hade ökat volymerna. Där ser man hur det kan gå om man inte är försiktig...

Vinprovarkväll på La Bella Vita, 10 juli 2018

Vilken kväll! Egentligen var både Peter och jag ganska trötta efter en jobbig vandring i bergen på dagen och ett par timmar på spa efter det. Men vi bestämde oss för att gå förbi La Bella Vita som vi blivit rekommenderade av flera personer här i Trento. Och vilket ställe! De hade ett 10-tal trentodocer, minst en franciacorta och säkert 10 champagner på glas. Det var bara att välja och vraka.



Peter och jag gick in för trentodocerna - det är ju det som är roligast när man är på plats i Trento. Vi lyckades pricka av fem stycken, plus en champagne. Av förklarliga skäl finns det inte så mycket anteckningar om den sista :-D

Cecarini Sforza x 3

Den här kvällen bekantade vi oss med en producent som vi inte hade hört talas om tidigare - Cecarini Sforza. Och vilken fullträff. De hade tre olika viner därifrån på La Bella Vita och vi drack ett glas av varje - inte riktigt i rätt ordning men den här kvällen handlade om att ha kul så vi var inte så fokuserade på metodik.

Cecarini Sforza, 1673 noir nature

Det här är en blanc de noir gjord på 100 procent pinot noir. Det ger vinet mer smak och gör det intressantare. Det här var definitivt ett snäpp bättre än de trentodocer vi provat hittills. Mycket kropp och smak av passionsfrukt. Peters nya favoritord, vinöst, passade bra in på vinet.

Cecarini Sforza, brut

En blanc de blanc med en fin mousse och vacker guldgul färg. Somm de flesta blancde blancer har den inte så mycket blommighet men mycket citrus och bröd. Och lite vanilj. Ganska bra mousse och lång eftersmak.

Cecarine Sforza, Aquila real riserva

Vilken fullträff! Det här vinet vill jag köpa med mig hem, sa Peter. (Det gjorde vi dock inte för vi hade inte tillräckligt med viktutrymme för Ryan air). Den har en intensiv gyllene färg och är mycket mineralig. Vi hittade massor av spännande nyanser redan när vinet var mycket kallt: tobak, läder och cigarr. När vinet fått bli en grad varmare fanns det en tydlig smak av rom. Ett komplext vin med lång eftersmak av grape och gröna äpplen. Och mersmak!

Bellaveder, brut nature, riserva 2013

Vinet har en ljusgul och klar färg som lovar friskhet och syra. Det håller också i smaken.Också smak av bröd och päron men med lite väl mycket syra som gör det lite obalanserat. En fin och len mousse och lång eftersmak.

Mas dei Chini, Ikino, rosé brut nature

Kvällens flopp var det här rosévinet. Vi tyckte att det lät spännande med ett rosévin som samtidigt var en brut nature - det  är inte så vanlig kombo. Men när vi stoppade ner näsan i glaset hade det en doft av avlopp, och när vi smakade tyckte vi bara att den hade för mycket syra och var totalt obalanserad. Men antingen var det något fel på flaskan eller också hade våra smaklökar fått spel efter allt provande för Ikino från Mas dei Chini skulle få upprättelse dagen därpå.

Tsarine cuvé premium, en riktig champagne

Som sista glas beställde jag in ett glas av den öppnade magnumbuteljen från Tsarine. Jag gjorde inga anteckningar om det här vinet, men minns att jag älskade det. Elegant och välutvecklat, samtidigt friskt med en lätt krämig mousse och en lång eftersmak. Wow!

Trentodoc, en skyddad ursprungsbeteckning

Denominazione di origine controllata (DOC) är ett italienskt system för skyddade ursprungsbeteckningar av jordbruksprodukter, såsom mat och vin.

Viner som kallar sig TrentoDOC måste vara framställda enligt samma metod som champagne med små justeringar: 15/24/36 månaders lagring på flaska för Brut/Millesimato/Riserva t.ex. Men i praktiken så använder man sig av mycket längre tid på de flesta vinhusen, vilket bl.a. leder till den karaktäristiska fina moussen. Flera av de viner vi smakade hade andrajäsning på flaska i 90 månader eller mer. Dessutom måste de vara odlade på relativt hög höjd - det är bergsviner!

Även om det inte verkar vara en strikt regel inom TrentoDOC så skördas alla druvor för hand.

Man använder ett intressant system för odling av druvorna, Pergola Trentina, där man exponerar vinstockarna för lagom mycket solljus beroende på läget. Den första bilden nedan är från en nordsluttning, där man vänt bladen mot syd för att komma åt den lilla solen som finns, och den andra är på slättmark där man valt att maximera solljuset för att få upp produktionsvolymen (nej, det är inte TrentoDOC utan enklare viner).

 

Pravis, Naran 9 juli 2018

Pravis vingård ligger betagande vackert i en dalgång mellan de branta, höga bergväggarna. Det är som en scen ur Sound of Music men uppskruvat gånger 1000. Och för att fullborda bilden satt det en nunna på en bänk i trädgården ... jo, på riktigt!

Tyvärr hade Pravis slut på trentodoc-viner när vi kom. Jo, det händer tydligen rätt ofta. Produktionen är så småskalig och om efterfrågan är stor, eller om något år givit dålig skörd, tar vinet slut innan det är dags att ta fram nästa batch ur vinkällaren. Men vi fick ändå smaka ett mousserande vin hos Pravis, även om det inte uppfyllde kraven på att vara en trentodoc.

Naran är ett mousserande vin som gjord på johanniterdruvan. Johanniter är en druva som är framavlad för att vara mögelresistent, en korsning mellan riesling och tre andra äldre druvsorter. Vi var inte så imponerade av vinet. Våra smaklökar är ju väldigt bortskämda efter snart två veckors vinprovande. Det hade smak av rödbetor som inte var fel i och för sig, men det var lite för beskt. Moussen var dock bra med små bubblor.

Pisoni vingård, 9 juli 2018

Så svängde vi in på Pisonis vingård i Pergolese. Vi togs emot av Francesco Pisoni, en blyg, men vänlig man som efter ett tag började berätta om gårdens historia. Idag drivs den av honom själv och hans kusin, men det var deras farmors far som startade vinproduktionen 1852. Det gör dem till den näst äldsta producenten i distriktet. De producerar inte bara trentodoc-viner, utan också rödvin, vitvin (?) och grappa. Det verkar för övrigt vara genomgående på alla vingårdar här - man gör lite av varje.

De har fyra olika trentodoc och vi provade alla fyra:

• Pisoni brut millesimato
• Pisoni brut rosé millesimato
• Pisoni brut nature millesimato
• Pisoni extra brut riserva Erminia Segalla millesimato 

Varje flaska har en individuell märkning, utöver etiketten på framsidan. Av märkningen framgår datum för vintagen och degorgement. 

Pisoni brut millesimato

Ett halmfärgat balanserat vin med små fina, mjuka bubblor. Vinet får sin karaktär av det blåsiga klimatet med torra vindar från Dolomiterna på morgnarna och fuktiga vindar från sjön på kvällen. Smak av äpplen och väldigt brödig. Och det gillar ju jag.

Pisoni brut rosé millesimato

Vinet är syrlig och har en hel del beska. Tydlig kolasmak. Och återigen fantastiskt små, fina, milda bubblor. 

Pisoni brut natur millesimato

Även detta vin har mycket syra, smak av äpplen. En viss brödighet, men inte lika mycket som i Pisoni brut.

Pisoni extra brut riserva Erminia Segalla millesimato

Inte helt oväntat var det här den bästa av de fyra vinerna. Deras paradvin är döpt efter kusinernas farmor, Erminia Segalla. Hon arbetade inte själv med vinmakeriet, men Francesco förklarade att kvinnornas funktion alltid varit viktig i produktionen. Det är kvinnan bakom allt, typ.

Vinet har en fantastisk blommig doft av kola och bröd. Smaken är en aning besk i början men utvecklas i munnen. Och eftersmaken är lång. Precis som de andra vinerna från Pisoni har det fantastiskt fina, lena bubblor. Det är verkligen deras grej - de har lyckats otroligt bra med moussen!

Antares brut millesimato och Antares rosé, 9 juli 2018

Vi begav oss ut på vinprovarutflykt med vår lilla Fiat 500. Färden gick längs majestätiska bergsväggar som bryts av med söta alpsjöar, naturen här är så vacker att man baxnar.

Vi stannade på Cantina Tablino där vi provade deras eget vin som heter Antares. Enligt killen bakom baren är det namnet på en stjärna som lyser starkt i den här regionen.

Antares brut millesimato

Smak av äpple och  fläder. Vinet är torrt och välbalanserad. Rundare i smaken än vinerna från Franciacorta.

 Antares rosé

Det här smakar mer som ett vanligt rosévin som någon har kolsyrat än som en rosa champagne. Men det betyder inte att den är dålig, inte alls. Den har en komplexitet i doften som väcker nyfikenheten. Smaken är god och har rondör, men har ingen eftersmak alls. Perfekt som aperitif eller som mingelvin i trädgården ljumma sommarkvällar.

Altemasi, millesimati, 8 juli 2018

Jag trodde att jag aldrig hade prövat moussernade trentodoc-vin förut, men fel - fel - fel. Ett av de vanligaste italienska vinerna i Systembolagets standardsortiment, Rotari, är faktiskt ett trentodoc-vin. Dessutom har vi köpt ett vin som heter Ferrari på Systembolaget, vilket också är ett trentodoc.

Vårt första möte med trentodoc-vinet i Italien var på första middagen i Trento. Vi valde en lite bättre restaurang på Piazza di Duomo och tog in ett glas Altemasi, brut millesimati från 2012 som drink före maten. Nu ska man ju inte underskatta inramningens betydelse för smakupplevelsen - restaurangen var fantastiskt pittoresk, kvällen var ljummen, sällskapet var hänförande och staden Trento jättevacker. Men vinet var faktiskt jättebra: det var väldigt milt, med fina lena bubblor. Det hade balanserad syra. Med stora klunkar fick vi med lite av skalbeskan, men det fanns också toner av persika och passionsfrukt. Vilket trevligt möte!

Not: Vinet vi drack var en 2012. Bilden är dock tagen på flaskor från 2013. Ibland får man efterkonstruera :-)

Monte Tondo, soave, 7 juli 2018

Men, men, men ... när man tror att man har fått grepp om vinvärldens klassificeringar som kommer alltid något som raserar världen. Jag trodde bergsäkert att soave var ett stilla vitt vin från Valpociella, möjligen med en speciell druva som bas.

Så döm om min förvåning när jag trodde att jag skulle få ett glas vitt och jag istället fick in ett glas mousserande. Jag började tro att jag hade en skylt i pannan som sa att jag är en riktig sucker för bubbligt vin. Men tydligen kan soave vara både mousserande och stilla. Och vem är jag att tacka nej till en sådan frestelse.

Jag har dock inga anteckningar om smaken, men vill minnas att det var enkelt, lättdrucket och krispigt.

Berlucchi cuvée imperial, 6 juli 2018

Den doftar som hel kexfabrik när man öppnar flaskan. Smaken är väldigt syrlig på gränsen till besk och brödigheten finns inte alls kvar i smaken. Konstigt! Vi drack en halvflaska tillsammans med lite snacks innan det var dags att ge sig iväg till operan Carmen på den stora arenan i Verona.

Priset för en helflaska är cirka 15 euro.

Monogram Franciacorta, 5 juli 2018

Verona - 34 grader och hög luftfuktighet. Peter och jag strosade omkring i gränderna och på torgen och insöp atmosfären. Det här är romantikens huvudstad verkligen. Varenda restaurang ser ut att vara hämtad direkt från Lady och Lufsen och människorna är fantastiskt trevliga, hjälpsamma och tillmötesgående.

Vi åt en enkel middag på restaurangen runt hörnet från vår lägenhet Ostregheteria Sottoriva 23. Där beställde jag bara in ett glas franciacorta utan att vara mer specifik än så. Men när servitrisen kom kunde jag inte låta bli att fråga efter märket.

- Det är en franciacorta, förklarade hon.
- Ja men det måste väl ha ett namn också, tyckte vi.

Men hon förstod inte alls utan började förklara att vinet tillverkas i bergsregionen alldeles utanför  Verona. Till slut bad vi att få se flaskan. Undrar om hon ens då förstod att vinet faktiskt hade ett namn: Monogram.

Det var väldigt enkelt och osofistikerat (kanske därför hon inte tyckte att det var värt ett namn). Men flaskan var nyöppnad så vinet var kallt och mycket friskt med smak av citrus. Jag kommenterade att det hade lite för stora bubblor och var en aning obalanserat. (Vad är det med mig och stora bubblor nu för tiden?)

Massussi, 5 juli 2018

Den här dagen träffade vi resans minsta vinproducent. Han heter Luigi Massussi och har sin vingård strax utanför Iseo, men högt, högt upp på en av de gröna kullarna ovanför staden. Utsikten därifrån var hänförande och vi bara stod och gapade inför skönheten.

Men det här var speciellt på många sätt. Luigis engelska var minst sagt knackig, han var blyg men charmig och klädd i träningsoverall. Han berättade att gården var hans fadersarv. De har bara två hektar med druvodlingar samt tre hektar med olivträd. Luigis pappa hade producerat cirka 2 000 flaskor franciacorta om året när han var producent, men Luigi har accelererat verksamheten och producerar omkring 10 000 flaskor om året. Det är fortfarande väldigt lite. 

Produktionen är förstås helt manuell och han plockar t.ex. alla druvor för hand i plasttråg som rymmer cirka 15 kilo. De maskiner som han inte köpt in själv lånar han av någon granne. Och flasketiketterna klistrar han själv på för hand.

Vi provade två viner. Den första var en brut som kändes omogen och obalanserad. Inget som imponerade.

Nästa vin var en Saten från 2012. Den var ordentligt syrlig, och ganska intressant. 

Som tack för turen köpte vi med oss en flaska av hans prisvinnarbubbel, en Extra Brut Riserva från 2009 (30 euro). De har alltså legat till sig på flaskan i nästan 10 år. Priset var utmärkelsen en av Italiens 100 bästa viner. Vi drack den några kvällar senare till tonerna av Carmen på Arena i Verona (Vi hade hällt över den på pet-flaska och tagit med oss vinglas i plast. Man får inte ta in glas på Arena).

Vinet var väldigt mineralrikt och hade en tydlig metallisk smak. Det var också ovanligt beskt för en franciacorta. Men färgen var helt fantastiskt vacker. Helt bärnstensfärgad. Det här vinet kan man dricka bara för utseendet skull.

Jag tyckte inte att bubbligheten var så bra, den var ganska ojämn. Men som Peter påpekade kan det mycket väl ha haft med plastglasen att göra. 

Villa Franciacorta, Emozione brut, 4 juli 2018

Mitt andra stopp på ensamkvällen i Iseo blev på hotellets egen restaurang Idrovolante. Idrovolante betyder sjöflygplan och Peter har en teori om att den numera åldrande överviktiga ägaren har varit sjöflygspilot i sin ungdom och utfört hjältebragder på löpande band. I Iseo träffade han sin själs älskade och när han var klar med hjältedåden sökte han upp henne igen. Nu har han slagit sig till ro i vackra i Iseo och driver restaurang på gamla dar tillsammans med sin familj. (Tyvärr är historien inte sann.)

Till maten drack jag ett glas Villa Franciacorta, Emozione brut. Den var väldigt lik champagne i struktur och smak, mycket vanilj och tropiska frukter, men inte så mycket brödighet. Jag tyckte att den var jättegod och väldigt prisvärd.

Ca' d'or, Selezione grand vintage nobel cuvée, 4 juli 2018

Vi har haft lite svårt att hitta ställen där man kan dricka bara ett glas franciacorta. De flesta ställen serverar bara helflaskor och möjligen halvflaskor. Så när Peter var hängig och jag fick ge mig ut på egen hand i restaurangdjungeln i Iseo försökte jag leta upp ställen som serverar glasvis.

Mitt första stopp blev på La Vie en Rose mitt på torget bakom vårt hotell, Piazza Garibaldi. Där hade de inte mindre än tre franciacortor på glas. Jag beställde ett glas Ca' d'or för 5 euro inklusive oliver, jordnötter och kex.

Ett mycket bra val, måste jag säga. Vinet var härligt iskallt i den 30-gradiga kvällen. Och vinet passade perfekt som apertif: utpräglad brödighet och med en tydlig smörkolasmak. Lite åt det söta hållet och med fina, fina bubblor. Ett vin i min smak.

Ca' del Bosco, 2 juli 2018

Vi åt vår första pizza i Italien till middag och vi inledde den med varsitt glas Ca' del Bosco. Ett friskt citrusigt vin med smak av gröna äpplen och lite brödig doft. Jag kom att tänka på verdicchio. Men jag är lite missnöjd med bubblorna - inte bara det att de var stora, de var också lite ojämna. Men totalt sett ett ok vin i alla fall.

Bellavista Alma gran cuvee, 1 juli 2018

Till middagen på turistfällan kompenserade vi med ett lite dyrare vin. Nåja 45 euro är inte stora pengar men i det här sammanhanget ändå en indikation på ett bättre vin. Bellavista är trots det töntiga namnet ett riktigt bra vinhus. Deras Alma gran cuvee har en härligt fruktig doft av persika och citrus. Smaken är välbalanserad och diskret, det vill säga gott men inget som sticker ut. Men bubblorna är underbara ... små, fina och lena.

La Fiòca, 1 juli 2018

Dagens andra vinhus, La Fiòca, var en kontrast till det första stoppen på Majolini. Vi togs emot av sonen i familjen, David, som pluggat vinmakeri på universitetet och dessutom kunde en massa om öl, mat och andra viner. Trots sin unga ålder, 28 år imponerade han med djupa kunskaper inom sitt område.



På gården fanns inget av den förfining som fanns på Majolini, inget samarbete med konstnärer och produktionen var mer småskalig. Exempelvis roterar de fortfarande flaskorna för hand för att få jästfällningen att falla ner i kapsylen. Och när vi började prova viner så hittade vi både förfining och elegans.

La Fiòca Saten

Det första vinet var deras saten. Saten är en särskild tillverkningsmetod som innebär att man tillsätter mindre socker i flaskan i andra jäsningen. Det får till följd att trycket blir lägre och bubblorna blir än mer sofistikerade och lena, därav namnet saten. Det här är ett torrt vin, men inte lika stramt som en pas dosé. Vinet får också en härlig friskhet av de små, fina bubblorna. 

Franciacorta La Fiòca Dossaggio Zero, millesimato

När man provat vin en hel förmiddag blir det svårt att hålla isär och minnas de olika vinernas särdrag. Jag vet att vi verkligen gillade den här, att den hade en utpräglad citrussmak men också lite brödighet. Men där tar minnet slut.

Franciacorta Nudo

Druvorna skördas sent så de är väldigt söta vid skörden. I gengäld tillsätts inget socker alls i jäsningen. Smaken var väldigt speciell och inte alls insmickrande. Den har bara jäst på flaska i 24 månader, och nu när vi blivit bortskämda med viner som legat upp till 10 år på flaska blir det inte någon komplexitet i smaken, även om det var gott. Bubblorna var stora också och nu gillar jag bara små bubblor.

Franciacorta La Fiòca, Reserva

Även på den här provningen fick vi prova ytterligare en sort som inte riktigt var tänkt från början, husets reserva. Det blev Peters favorit för dagen. Han menar att det här vinet är så nära champagne man kan komma och det ligger väl något i det. Vinet hade komplexitet och brödighet som brukar vara i champagner. Ett mycket bra vin i alla fall.

Majolini, 1 juli 2018

Okej, dags för mera vinturism. Peter och jag har hittills prickat av en resa i Champagnedistriktets Cote de blancs och nästan en vecka i cavans högborg San Sadurni d'Anoya. Vad finns då kvar att upptäcka på kartan över mousserande vin? Kanske Italien ...

Allt är inte guld som glimmar

I Sverige är det just nu väldigt populärt med prosecco, men jag måste få säga det en gång för alla - prosecco kan inte mäta sig med mousserande viner som är framställda med jäsning på flaska, alltså champagnemetoden. Det är inte det att jag dissar prosecco, men jag tycker bara inte att det går att jämföra. Det är som att jämföra pulverkaffe men en kopp god espresso - det kan vara tillräckligt bra i vissa situationer men är inget för finsmakaren. (Oj, nu dissade jag visst prosecco trots allt!)

Men Italien kan! Om man, som Peter, är lite envis och gillar att göra research så hittar man i norra Italien ett par små områden som ägnar sig åt att göra mousserande vin enligt champagnemetoden: Franciacorta och Trento. Så nu har vi påbörjat vår resa i Franciacorta och har varit på våra första vinhus och provat oss fram, och hittills har det varit en trevlig bekantskap.

Typiskt Franciacorta

Det som kännetecknar de mousserande vinerna härifrån är framför allt storleken på bubblorna - de är mycket små och många, något som jag gillar jättemycket. Enligt vår guide på första vinhuset beror det på lagringstiden som är minst 30 månader. Det är också en av de saker som regleras DOC för vinet. En annan sak är druvsorterna: huvudsakligen chardonnay och pinot noir, men också pinot gris samt en lokal druva vars namn jag inte minns just nu. Den är dock ganska ovanlig om jag förstår det rätt. Här finns lite info om regler för framställning av franciacorta.

Majolini - sofistikerat vinhus med känsla för detaljer

Vårt första stopp var på Majolini där vi togs emot av en guide som kunde ha varit tagen direkt ur filmen Prinsessa på vift, Det märks att de har satsat på marknadsföringen och de har samarbetat med konstnärer för att få den där riktigt sinnliga effekten. Vi fick en guidning i framställningsmetoden och därefter en provsmakning.

Franciacorta Pas Dosé "Aligi Sassu"

Det första vinet var en pas dosé, det vill säga inget socker alls tillsatt i andra jäsningen. Vinet är torrt, stramt och har stil och elegans. Är säkert ett bra matvin, men är egentligen inget att skriva hem om (fast det gör jag ju nu, kom jag på).

Franciacorta Brut Millesimato "Electo"

I biljettpriset ingick det egentligen bara provsmakning av en enda sort, men vi bad att få smaka ytterligare en sort för att få lite att jämföra. Vår guide öppnade då en flaska av deras årgångsvin Electo. Och det var något helt annat! En fantastisk mognad och komplexitet, en symfoni av smaker som kommer i omgångar i munnen. Peter gillade förstås att det fanns en underton av lakrits, men det finns mycket fler smaker att hitta i vinet. Om jag minns rätt är det lagrat i nio år på flaska. Det här är ett vin som vi kommer att köpa med oss hem och ta fram vid ett särskilt tillfälle.